söndag 30 mars 2014

Glutenfri pizza

I Stuvsta blir det såklart pizza. Har man egen pizzaugn så har man.

Har man också möjlighet att få en glutenfri pizzabotten är det ju alldeles utmärkt.

Det här receptet fungerade toppen:

1 dl grädde
2 msk fiberhusk
2 ägg
1 dl malda nötter eller färdigt nötmjöl
en nypa salt

Blanda grädde och fiberhusk och låt stå och svälla i 5-10 minuter. Tillsätt ägg och nötmjöl och en nypa salt. Blanda till en lagom fast deg. Kavla ut på bakplåtspapper och grädda utan fyllning ca 15 minuter i 200 grader. Ta ut och vänd pizzan och grädda 5-10 minuter till. Lägg på fyllning. Avsluta med ungefär en kvart i 200 grader i ugn eller helst en pizzaugn :-)


lördag 29 mars 2014

Stuvsta

Du får börja springa intervaller nu, säger sjukgymnasten. Helt ok för mig. Intervaller är ju det bästa. Men. Inte vanliga intervaller. Såklart. Gå - springa. Det är sådana intervaller han syftar på. 

Så det är vad jag gör nu. Tidigt på morgonen innan jag lämnar Stuvsta för Stockholm och en av de bästa utbildningarna på länge. Gå, springa. Inga långpass, men oj vad härligt att vara i gång. Och härligt att vara i Stuvsta.

söndag 23 mars 2014

Race på bana

Rullskidor i dag igen. Ett pass som avslutas med 4 x 400 meter och så ett race på 100 meter. Och inte var som helst. När vi kliver in på Ränneborg och rullar ut på friidrottsbanan, är det en önskan från Carl, som äntligen blir verklighet. Rullskidor och race här, passar en friidrottare alldeles utmärkt. Och oss andra också. Trots att motståndarna bara är 12 och 13 år, blir jag klart sist. 
Eller kanske just därför.

Drygt en mil och sådär en timme. Räcker efter gårdagens femmil.


lördag 22 mars 2014

Långpass rullskidor

Det går svagt nerför då jag inleder dagens riktigt långa rullskidpass. Åker i riktning mot Ing2-rondellen, svänger vänster och är snart på väg mot Anneberg. Vid Norra Solberga kyrka har jag avverkat drygt en mil och ungefär 40 minuter. Stannar, dricker och konstaterar att en femtedel är avklarad :-) Jo, så är det. Efter Aneby väntar backarna upp mot Gransnäs och snart är jag framme i Askeryd och då återstår "bara" cirka en och en halv mil. Sammanlagt blir det drygt fem mil, ungefär tre och en halv timme och mycket jobbigare än jag anat. 

Men vilken härlig förmiddag. Inte mycket trafik, inget regn och inte alls lika blåsigt som sist. Stavarna fäster bra och stakningen känns bättre och bättre. Den gamla tekniken är snart ett minne blott.

torsdag 20 mars 2014

Visst ska det bli något bra av detta

Gårdagens rullskidpass var kort och intensivt och genomfördes strax före skymning i bitvis lätt duggregn, helt mulet och stark vind. Men tro mig, när man väl sätter i gång tänker man inte på omständigheterna. Det är före träning dessa aspekter kan bli ett hinder, rent mentalt.

På samma sätt är det med mitt knä. Jag är osäker på hur stabilt det är men bara jag är i gång så försvinner den känslan.

Om det är som sjukgymnasten säger, en främre korsbandsskada - är det ändå bara att köra på. Jag har en ny skidsäsong 2015 att träna inför och dessutom ett maraton i november. I kväll är det återbesök hos min sjukgymnast. Jag känner mig i trygga händer och förväntar mig att det ska bli något bra av detta - trots allt.

lördag 15 mars 2014

Rullskidor på Ekerö

Tänk dig att du är på kurs och hotellet där du bor har, efter en sittande dag i föreläsningssalen, rullskidor till utlåning. Nu är det faktiskt så att detta är verklighet! Vid halv fem ger jag mig således i väg i riktning mot först Brommaplan och sedan bron över till Ekerö. Passerar Drottningholm strax före fem och fortsätter en bit till innan jag vänder. 

Konstaterar under min färd att trafikljusen är något fler än hemma och att lördag eftermiddag, trots att det inte är den mest intensiva trafikperioden i veckan, ändå består av betydligt fler bilar än jag är van vid. Men en fantastiskt positiv överraskning är det, med ett rullskidpass - och vackra omgivningar på Ekerö.

Det borde vara standard, tänker jag efter passet. Att hotell har utlåning av rullskidor. Det är klass det!



torsdag 13 mars 2014

Rullskidpremiär

Premiär på rullskidorna och Skurugatavägen. Den tolfte mars. 

Solen värmen och min vintermundering känns alldeles för varm. Men vad underbart :-)

Det blir enbart stakning. Har förstärkt knäet med ett skydd men ändå är inte stabiliteten den bästa. Tar det säkra före det osäkra och åker endast ytterst försiktigt. Det gör däremot inte mina följeslagare. De trivs som kalvar på grönbete och kör på för fullt.

De är unga och skadefria. Själv får jag helt enkelt anpassa mig efter mina fysiska möjligheter.

Jag är ändå otroligt tacksam att det går att rullskidåka. Det skulle lika gärna kunna vara snöblask på vägarna och varken möjligt att åka skidor eller rullskidor. Och kan man då inte springa?

På fredag väntar sjukgymnastbesök. Känns som jag kan bocka av hopparknäet nu och rikta in behandlingen på en annan skada, fast samma knä.

Ett knä som jag hoppas får godkänt att rullskidåka igen. För efter dennna härliga premiär vill man ju bara mer.


måndag 10 mars 2014

Vandringsresa till Saalbach 11-19/7

Följ med MK-buss på vandringsresa till Saalbach i sommar. En veckas vandring varvat med utflykter till Zell am See och Salzburg, fin spa-avdelning och vackra vyer!









söndag 9 mars 2014

Pulshöjande backar och sol

Tio kilometer är avklarade före Bodabacken. Rullar vidare nerför och tänker, då jag konstaterar gruset på båda sidor av vägen, att med tidig vår kommer snart sopbilen.

Jag funderar på rullskidorna. Snart dags att plocka fram dem. Och rulla Bodabacken upp. Utan grus.

Cykelturen stannar på 18 km och ungefär en timme - med flera pulshöjande backar. Och sol.

Är det vår nu?

Skidspåren höll i går. Ungdomarna stakade runt på den avkortade konstsnöbanan. Säsongens sista tävling?

Några timmar senare är skidorna rengjord. Nytt paraffin. In i förrådet. 

Vinter blir vår.

Plockar fram cykeln. Pumpar däck. Smörjer kedjan. 

Den grådaskiga vardagen är utbytt. Är det så solen ser ut?

Cyklar 15 km. Bara för att testa om knäet klarar. Och för att känna på våren.

Jo, den är här nu. Åtminstone denna dag.



fredag 7 mars 2014

Fem dagar efter Loppet

Tur du inte hann längre i allafall, sa mina kollegor. De menar väl. Liksom så många andra. Omtänksamma medmännsikor gör sig till känna en dyster vecka som denna.

Men att avsluta årets Lopp i Mångsbodarna. 24 km. Ladda ett år och stanna efter drygt en och en halv timme, lätt uppvärmd och med den mesta kraften från all träning och mat, lagrad. Jag hade hellre kommit till Oxberg. Sex mil är åtminstone ett bra långpass och jag hade vetat lite mer var i resultatlistan jag låg. Eller till Eldris. Ja, givetvis ingen knäincident över huvudtaget. Men Mångsbodarna? Åka till Sälen för - 24 km stakning. Eller 20, för i första backen upp var det inte frågan om den klassiska teknikens växel 4.
Söndagen den 2 mars har lagt sig som en mörk skugga över mitt skidåkande liv. Men på något sätt måste det komma något positivt ur detta också. Och jag ska verkligen fundera på vad det kan vara.

Med undantag av en aprilhelg i Idre, är skidsäsongen över. Möjligtvis något stakpass på konstsnön -såvida både snö och knä håller.

Veckans fem vilodagar har nog ändå varit nödvändiga. Det har inte funnits utrymme för någon träning. I vanliga fall vilar jag en hel vecka efter Loppet. 90 km kräver det och i stället är annat inplanerat. Fem vilodagar efter 24 km, är inte alls nödvändigt. Men hur tränar man med ett skadat knä?

Lyckligtvis har jag, sedan januari, en inbokad tid hos sjukgymnasten nästa vecka. Samma knä men annan skada.

Sen är det bara att köra igen. Revanschlust och motivation stiger. Våren är här. Och som sonen sa häromdagen: Jag längar till rullskidåkningen.

 

söndag 2 mars 2014

Ingen rolig dag

Det blev ingen rolig dag. Men vi tar det från början.

En Vasaloppsresa är lite som julafton. Precis som varje familj har sina jultraditioner har varje Vasaloppsgäng eller klubb sina traditioner. I år är vi tre klubbar som samsas om en resa och kanske en ny tradition. Just därför kör vi mot start något senare än vanligt. Inget fel i det - sovmorgon till fyra är inte dumt alls. Bilköer till Berga gör att vi anländer till start först halv sju. Dessutom har jag efter fjolårets tid på 6.10 abdikerat från elitmotionär till mer vanlig motionär. Från led tre och fyra till femman. 

Vi är fyra plus tre veteraner som startar i fålla fem. Det funkar faktiskt riktigt bra i starten, trots tidig flaskhals. Jag lyckas ändå komma förbi en del och uppför backen - har jag skapligt fäste :-)

På bitvis sladdriga spår och oftast snabbt, isigt underlag tar jag mig stakandes till Mångsbodarna.

Men så precis innan vätskestationen kommer en åkare rakt över spåret. Jag slinter på hans skidor, vrider till knäet och ramlar i backen. Sjukpersonal bär mig sedan in till sjukstugan. Under tiden läkaren undersöker mitt knä ger sig de unga döttrarna till sjukpersonalen ut till Kalle Moreus som intervjuar dem. Den knäskadade tjejen de pratar om - är jag.

Sjuktransport tillsammans med två i Smågan skadade herrar. Mora lasarett har jag bara sett på avstånd tidigare. Nu vet jag hur väntrum och röntgen ser ut.

Det visar sig att den unga AT- läkare kommer från - Eksjö! Får en linda runt knäet och uppmaningar att röra på det. Den trevliga läkaren tror på snabb rehabilitering.

Gårdagens missade våffla kompenseras i dag. Försöker tänka på annat då jag avnjuter en fika inne på Svenska Kyrkan. Runt om mig sitter dock skidåkare. De diskuterar dagens lopp och skingra tankarna då är inte lätt.

En kompromiss vi har gjort till årets Vasaloppsresa, är att åka hem måndag i stället. Så nu ligger jag på en madrass i en bygdegård och inväntar morgondagens hemresa. Skidåkarna börjar trilla in och njuter av sina bedrifter, trots bitvis svåra förhållanden.

Och jag har fortfarande nio Vasalopp. Om det blir något tionde nästa år vet jag inte. Känns inte så just nu. Men man vet aldrig.

lördag 1 mars 2014

Nio mil i detta före?

Då jag lämnar den sovande stugan vid sjutiden är det nollgradigt ute. Jag springer en kort runda i en blandning av duggren och lätt snö. Ska jag verkligen åka nio mil i detta före?

Frukosten på det lilla trevliga caféet avleder tankarna på morgondagen. Dock återkommer nervositeten då vi med buss en timme senare anländer till Mångsbodarna. Den rejäla frukosten gör att vi hoppar våfflorna i år. Sparar oss till lunch- och fikastoppet i Sälen. Men ett foto blir det. Så klart.

Vi laddar vidare och ber en stilla bön till vädergudarna. Ingen mer nederbörd. Kyla lagom så att det ger hårda fina spår. Amen.