Jag fortsätter min promenad. Hade det inte varit för min hamstringskada (vad-det-nu-är) hade jag sprungit. Plötsligt ser jag ett café som faktiskt är öppet, trots den tidiga morgonen - och söndag dessutom.
Eftersom hotellets frukost endast erbjuder vedervärdigt kaffe, slinker jag in bland lokalbefolkningen, som det verkar, och beställer en espresso. De spanska morgonnyheterna visas på TV:n och de få gästerna följer antingen med i den djupintervju som just sänds, eller sitter upptagna med dagens tidning.
Kvinnan bakom disken plockar fram några fler croissanter och betjänar ännu en kund.
Jag är snart klar. Redo för resten av rundan och sedan den väntande frukosten - för min del utan det där dåliga kaffet.
Det är sol. Det nästan värmer trots den tidiga timmen.
Även när vi anländer till Valldemosa och dagens vandring skiner solen. Men. Det kan ändras snabbt. På ca 1000 meters höjd har vi dimma, duggregn, blåst - och kyla. Ångrar att jag inte la ner vantarna i ryggsäcken.
Snart är vi dock nere på lägre höjder - och varmare klimat.
Solen strålar nämligen över Valldemosa när vi kommer tillbaka. Jag avnjuter kaffe och en caca de potata, byns egna lilla bakverk, potatisbullen.
Sen kommer vi ”hem” till hotellet. Hör från balkongen att människor badar nere i poolen. Tills regnet kommer. En rejäl skur, lite åska och fortsatt duggregn.
Det är väl otroligt vilka skiftningar bara under en dag. För det är fascinerande med väder. Men det sitter väl i generna. Är man uppvuxen på en gård har man lärt sig betydelsen av rätt väder. Där är ett skiftande väder beroende på årstid viktigt, även regn.
I denna vandringsledarbransch ser man istället gärna att solen visar sig från en klarblå himmel - helst varje dag. Om inte - får man göra det bästa av situationen. Och det gör vi. Positiva människor slås inte ned så lätt.
Dessutom har de lovat fint väder i morgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar