fredag 26 juli 2013

Hundjagad och hopparknä

I kurvan, före sista backen innan Bodabacken, får jag plötsligt en skällande hund springandes i ilfart efter mig. Det är långt in till bostadshuset där den antagligen hör hemma. Varför är hunden lös? En bil kommer mot mig och således även mot den jagande hunden.

Jag har hjärtat i halsgropen då jag stakar det fortaste jag kan. Mitt hopp står till bilen. Kanske den kan distrahera hunden?

Hör hur bilen tvärstannar och då jag vänder mig om ser jag att hunden vänder och springer tillbaka.

Puh!

Jag fortsätter framåt mot Bodabacken, väl medveten om att jag måste tillbaka samma väg. Det vill säga förbi platsen där hunden dök upp.

Uppe på toppen av Bodabacken blir det vätska. Och fotopaus. Försöker få med mitt tejpade ben, vilket inte är så lätt.

Sedan gårdagens långpass har jag haft riktigt ont i vänster knä. Självdiagnosen efter att ha läst på nätet är hopparknä. Något jag aldrig hört om förut. Hittar också tips på hur en sådan här åkomma kan tejpas. Och faktum är att jag efter tejpningen rehabiliterat mig över förväntan. Just därför testar jag om rullskidåkning fungerar. Det gör det.

Däremot får jag nog ta det lugnt med löpningen.

Det är en helt perfekt rullskidkväll. Ljummen och vindstilla. Uppe vid Bodabacken är det med undantag av kossornas bjällror och några flugor som surrar runt, helt tyst. 

Jag fortsätter en backe till. Vid Bötteryd vänder jag.

Hunden. Smått orolig kör jag på. Kommer den springande igen? När jag närmar mig kurvan hör jag den. Glider fram tyst utan att ta i stavarna och orsaka för hunden inbjudande ljud.

Jag klarar det. Denna gång.

Funderar på om jag ska ringa och förvarna om att koppla hunden till nästa gång?



torsdag 25 juli 2013

Hallon, blåbär och smultron

Det luktar plötsligt smultron där vi springer. Tittar ner och upptäcker en mängd små röda bär, precis vid spåret. Perfekt mogna och svåra att missa.

Jag och Malin är ute på 15 km-rundan i Brännemon. Inte så många springer antagligen denna lite längre bana och gör de det så är de troligen som oss- för upptagna av själva löpningen för att ta sig tid för några smultron.

Jag får i alla fall kort på de söta bären och hinner faktiskt inte lägga ner mobilen förrän jag får syn på hallonen. Fotar dem också innan jag höjer tempot något för att hinna ifatt Malin som inte har fotostannat.

Vi är ute nästan exakt två timmar och får ihop nästan 18 km med löpningen till och från spåret.

Härlig tur och trevligt sällskap.





onsdag 24 juli 2013

45 minuter i värmen

Fem länder, tre deckare och 370 mil senare är det dags igen - för Skurugatavägen. Värmen är nästan den samma som de senaste veckorna, men en rullskidsträcka som denna är svår att hitta någon annanstans. Hemma som bäst - det är Skurugata det.

Har med mig Carl som gör sin premiärertur uppför Bodabacken. Det är bland det jobbigaste han gjort :) På sätt och vis bekräftar det min övertygelse om rullskidåkningens potential. Inte bara för skidåkare.

Efter Bodabacken åker vi bil hem. På rullskidorna får vi ihop 45 minuter i värmen. Och på en väg som denna räcker det. 




måndag 22 juli 2013

Adidas och Puma

Dagens morgonpass går lätt. Men det blir bara en halvtimme. Det är nya äventyr som väntar.

Det var en gång två bröder. De startade en skobutik i sin hemby i Bayern. Ett krig kom emellan och bröderna blev osams. Var och en, på var sin sida av vägen, startade efter andra världskriget en egen skobutik. Brodern Adi Dasslers företag fick namnet Adidas och brodern Rudis skor fick heta Puma.

I dag är detta historia och släktfejden har lagt sig. På den stora outleten vi ska besöka om några timmar samsas Adidas och Puma med en rad andra träningsmärken.

Det känns som om det kan bli en riktigt trevlig dag :)







söndag 21 juli 2013

Första parkett

Jag missar dagens första föreställning, soluppgången. Men jag får del av en tidig morgons vackra vyer. Det är som att ha första parkett till en vidunderlig utsikt.

Fokuserar mer på omgivningen än själva löpningen. Det går tungt i dag. Om det är för att det går lite uppför första halvan eller om jag helt enkelt är trött, vet jag inte.

Det är friskt ute. Perfekt för ett träningspass. Den biblioniska morgonvärmen är utbytt mot österrikisk alpluft.

Spar på krafterna. En topp ska bestigas och kräver sin beskärda del av energi. Zweitusender ligger framför oss. En för oss obestigen plats med ett kors att fota. Och ännu ett minne att bevara.

Inser att löppasset är uppvärmning och fortsätter att hänföras av naturen runt om mig.

Ser plötsligt fram emot kaffet på balkongen . Bara en liten bit till och därefter dusch. Och så samma vyer igen :)
Fast från balkongen.





fredag 19 juli 2013

Farthållare

I riktning mot fyren. Det är så jag springer denna morgon som tack vare slöjmolnen faktiskt är riktigt behaglig. Springer förbi restaurangen där vi åt i går kväll, ner mot beachen och cykelvägen.

Plötsligt blir jag omsprungen av en löperska och jag blir påtagligt medveten om att mitt löptempo senaste tiden har haft samma malande lite långsamma fart.

Hänger på och lyckas hålla samma hastighet några meter bakom. Tappar ytterligare någon meter då jag krånglar upp mobilen för att fota. Varför jag nu ska göra det? Efter kanske knappt två kilometer ska jag svänga av. Frågan är om min farthållare ska samma väg? Blir det tempolöpning ända hem eller kan jag börja jogga ner?

Hon ska rakt fram. Med andra ord kan jag trappa ner på tempot och i lugn och ro mentalt förbereda mig för nästa pass.

Byter löparskor mot pjäxor och ger mig i väg i motsatt riktning jämfört med löppasset. Stakar mig fram en kvart, vänder och stakar vidare. Ensam rullskidåkare och ingen farthållare att hänga på.

Dubbelpass med och utan farthållare. En timme sammanlagt. Både styrka och kondition.

Kan bara konstatera att en farthållare skulle man ha lite oftare. För mer kvalitet.



torsdag 18 juli 2013

Gemenskap

Jag ser likheten. Trots att vi gör det på olika sätt. En del promenerar med eller utan stavar, andra springer eller cyklar. Det är heller inte helt ovanligt med inlines som färdmedel. Rullskidåkarna är dock så få ännu, att jag inte räknar med dem.

På ett eller annat sätt tar vi oss fram i arla morgonstund. Vi möts och korsar varandras vägar. På cykelvägen eller på stranden.

På samma plats under samma tid. En gemenskap trots att vi oftast tar oss fram helt solo.

Vi sammanstrålar slutligen vid områdets enda bageri. Där köper vi hem bröd som alldeles nyligen blivit gräddade.

Sen sitter vi på våra balkonger och njuter av god frukost med den där härliga känslan man får efter ett träningspass.

Vi delar en upplevelse helt enkelt. Var och en och alla tillsammans.

Själv tar jag mig fram löpandes denna morgon. Under exakt en timme, fram till bageriet, delar jag mitt motionerande med många andra.







måndag 15 juli 2013

Året runt motionärer eller semestermotionärer?

Det är damer och herrar, unga och äldre, smala och kraftiga, snabba och långsamma, tidigt på dagen till sent på kvällen. Löpare.

Det är alls inte unikt att ge sig ut i gryningen för att springa. Däremot är morgonens rullskidåkning något åt det mer ovanliga. Trots att vi i går såg en rullskidåkare. Svensk? Norrman?

Jag inleder morgonen med ett löppass. Det är då jag börjar fundera på om de jag möter och springer om och de som springer om mig - är de året runt löpare eller är det energin från lediga semesterdagar som inspirerar till att ge sig ut? I så fall är det härligt att ledigheten har det goda med sig. Anar dock att en hel del är som mig, de kör på året om. Sommar som vinter och oberoende av om det är semester eller ej.

För några av semestermotionärerna kanske det ger mersmak? Att de snart hamnar i kategorin året runt motionärer?

Under tiden tankarna flyger i väg har jag kommit en bra bit. Jag är snart borta vid fyren. Några foton och så vidare. Hade gärna haft vätskepaus, men inget vatten är med.

Tiden drar i väg. Har en man i grön tröja en bit framför mig. Han verkar hitta bra och jag hänger på. Sparar antagligen flera minuter på det. Vid hotellet väntar en rullskidåkare och jag försöker öka sista biten - då jag är säker på vägen.

Det blir en och en och en halv timme. Före rullskidåkningen :)

Vi stakar på cykelvägen. En kvart rakt fram och sedan samma väg tillbaka. Och ännu några löpare. Både semester- och året runt löpare. Tror jag.







söndag 14 juli 2013

Nypistat

Grinden till området är låst. Men visst måste man komma ut? Även om klockan bara är halv sju? Och till slut hittar jag också en väg ut.

Springer den korta gatan ner till havet och längs med cykel- och gångvägen bort till Bibione. Det är ljummet minst sagt men hårt på betongunderlaget. Byter till stranden på väg tillbaka. Plötsligt möter jag en traktor. Med släp. Sanden pistas :-) Tänker på skidåkning. Dagens första åk. Vad är motsvarigheten? Det första doppet? Vid sju? Det är före liftarna öppnat. Men detta är havet och jag kan faktiskt se att folk redan ockuperat en del solstolar. Här gäller det att vara ute i tid.

Jag känner skillnad från den tidigare packade sanden. Stegen blir tyngre och kvaliteten på passet höjs i och med den pistade beachen.

Tillbaka vid hotellet testar jag spåret utanför. Gjort för cyklister och löpare. Jo, helt perfekt. Får ihop sammanlagt nästan en och en halv timme.

Låghöjdsträning. Tja, det får duga. Är det bara nypistat så.








fredag 12 juli 2013

Vackra kulisser

Gårdagen ger mersmak. Redan då vi tar liften upp till Tegnola föds den tanke som nu är verklighet. Jag springer på den väg där vi i går gick. Den väg som slutligen mynnar ut i byn, strax nedanför kyrkan.

Jag springer dock nerifrån och en relativt liten bit upp. Passerar den plats där liften åker över vägen. Vid skidnedfarten precis efter har jag en sagolik utsikt ner i dalen och hela San Martino. Rakt över mig tronar de majestätiska Domlomiterna. Solen har precis nått ovanför topparna.

Det är varmare i dag. Benen känns pigga. Inte helt väntat med tanke på gårdagens vandring som slutligen tog cirka fem timmar. Eller kanske just tack vare vandringen? Höghöjdsträning? Ger det resultat direkt?

Dagen kommer att ge fler höjdmeter. Vi har tänkt oss Rosetta, på 2743 meter över havet. Det är högt, tänker jag samtidigt som jag når avtagsvägen till den raststuga vi inte tog oss till i går. Nu gör jag det. Från serveringen vid Malga Fratazza får jag fina foton. Sen vänder jag tillbaka.

Sista biten springer jag med Dolomiterna framför mig. Känns overkligt på något sätt. Mitt i ett vykort. Det är som om det säger: Glöm mig inte då höstmörkret kommer, minns mig då som den vackra kuliss jag är.

Det blir en timme. Något längre än i går men med betydligt fler fotostopp.







torsdag 11 juli 2013

En av årets bästa dagar

Mobilen ringer. Klockan är 6.21 och träningskläderna ligger klara. Halv åtta öppnar matbutiken. Jag har drygt en timme på mig.

Det är friskt ute, nästan kallt. Springer den väg jag fått förklarat för mig under gårdagen. Trots förklaring på italienska, med bara enstaka engelska ord, hittar jag rätt.

Vilka spår! I skogen, med Dolomiterna runt om på behagligt avstånd.

Backigt. Inte kallt längre, bara friskt. Springer på. Tankarna far i väg. Gårdagen. Tre, eller var det fyra pass vi åkte över? Från Österrike till Italien. Fikastopp på Hotel Gassner. Neukirchen. Minnen från vinterns skidvecka.

Tillbaka vid startplatsen. Tar ett varv till. Ser upp mot ena liften. Andra sidan med klippiga Dolomitberg. Dit ska vi i dag. Vandring i Dolomiterna. Vilken dag som väntar.

Ännu ett varv. Några fartökningar och tillbaka. Hinner med en dusch innan vi går och handlar.

50 minuters löpning. 1400 meter över havet. Vilken start. Och detta är bara början. Vilka äventyr som väntar på 2000 meters höjd där bakom horisonten ovanför liftarna, vet vi inte ännu. Men jag anar att det blir en av årets bästa dagar.

San Martino di Castrozza. Det är nog en riktig höjdare :)





tisdag 9 juli 2013

Backpass med kulturella inslag

Hotellet kunde inte ligga bättre. Precis vid foten av stadsberget Kapuzinerberg. Ser direkt, på kartan vi får vid incheckning, att platsen är som gjord för en kvällsrunda. Men först turista.

Vi går en rundtur i gamla stan, fotar Mozarts Geburtshaus samt avnjuter både middag och sacher- och käsesahnetårtor. Och går. Snacka om vardagsmotion :)

Stadsberget tar jag mig an när vi kommer tillbaka. Direkt från hotellet ger jag mig upp mot stadsbergsborgen.

På det korta backpasset hinner jag med inte bara vacker natur och sagolik utsikt, lite kultur i form av borgen får jag också. Trapporna och den branta vägen ner är lite svårare. Inget jag direkt är tränad för.

Är tillbaka en dryg halvtimme senare. Efter att ha sett Salzburg ovanifrån.







söndag 7 juli 2013

Gomorron!

På klingande skånska och med ett ansikte som spricker upp i ett härligt leende säger mannen jag möter Gomorron!

Han är den första som hejar. Ändå har jag redan mött ett antal denna morgon. Löpare, de som promenerar - med och utan hund och med och utan stavar.

Jag tänker att vi har åtminstone två saker gemensamt, jag och de. Vi tar vara på dagen genom att inleda med ett tidigt motionspass och vi är tydligen alla så inne i vår egen lilla värld, fyllda av endorfiner och kör på utan att lägga märke till våra medmänniskor.

Då den skånska mannen hälsar väcks jag ur mina drömmar. Blir plötsligt medveten om nuet och hälsar tillbaka. Nästa jag möter hejar jag på. Ett leende och hej tillbaka. Tänk så enkelt. Inser att det inte är de andra som inte hälsat. Det hänger på mig :-)

Den trevliga skåningen möter jag någonstans mitt emellan Höllviken och Ljunghusen. Tror mig hitta där i Ljunghusen, men nej. Svänger in en väg för tidigt och när jag försöker gena bort till rätta vägen är jag snart inne i labyrinten Ljunghusen. Hit tar man sig bara om man känner till området. Inga skyltar. Ingen information.

Plötsligt har jag golfbanan framför mig och äntligen är jag säker på vägvalet. Springer längs med stranden till bryggan och därifrån bilvägen till bron och tillbaka till Höllviken och Räng. Det blir betydligt längre än jag tänkt. Den sista biten orkar jag inte ens hälsa på de medmotionärer jag möter. Det som precis blivit en vana :-)

Två timmar senare är jag hemma. Det var länge sedan ett glas vatten smakade så gott.







torsdag 4 juli 2013

Skurugatavägen

Samtidigt som övriga i familjen åker ut till Ränneborg och den sista friidrottsträningen på ett tag, rullar jag upp mot Skurugata.

Förbi Skidstugan och mot Stockarydssjön. Fyller på med vätska och tar sats. Hittills bara korta backar. Det är nu det börjar. Bodabacken väntar. Lika jobbig varje gång. Vatten igen uppe på toppen. Det är inte slut än. Snart har jag backen mot Bötteryd framför mig och det är bara att staka på.

Nästa backe som kommer går nedför. Så brant att jag går. Ytterligare i en backe innan Skurugata behöver jag ta av skidorna och gå.

Rullar in i den lilla byn Skurugata och åker förbi de få husen som ligger på båda sidor om vägen. Det är en vacker by med utsikt över sjön och med massor av blommor utmed vägkanten.

Rullar ut ur byn på andra sidan och följer asfaltvägen tills den tar slut - eller mynnar ut i grus. Vänder och rullar hem.

Behöver bara gå en gång på väg tillbaka . I Bodabacken. Efter att ha plogbromsat i halva backen.

Det är en ljummen kväll, varmare än dagen, vindstilla och lugnt med trafik.

Det blir 26 km och nästan två timmar. Bättre än på länge.