Han är den första som hejar. Ändå har jag redan mött ett antal denna morgon. Löpare, de som promenerar - med och utan hund och med och utan stavar.
Jag tänker att vi har åtminstone två saker gemensamt, jag och de. Vi tar vara på dagen genom att inleda med ett tidigt motionspass och vi är tydligen alla så inne i vår egen lilla värld, fyllda av endorfiner och kör på utan att lägga märke till våra medmänniskor.
Då den skånska mannen hälsar väcks jag ur mina drömmar. Blir plötsligt medveten om nuet och hälsar tillbaka. Nästa jag möter hejar jag på. Ett leende och hej tillbaka. Tänk så enkelt. Inser att det inte är de andra som inte hälsat. Det hänger på mig :-)
Den trevliga skåningen möter jag någonstans mitt emellan Höllviken och Ljunghusen. Tror mig hitta där i Ljunghusen, men nej. Svänger in en väg för tidigt och när jag försöker gena bort till rätta vägen är jag snart inne i labyrinten Ljunghusen. Hit tar man sig bara om man känner till området. Inga skyltar. Ingen information.
Plötsligt har jag golfbanan framför mig och äntligen är jag säker på vägvalet. Springer längs med stranden till bryggan och därifrån bilvägen till bron och tillbaka till Höllviken och Räng. Det blir betydligt längre än jag tänkt. Den sista biten orkar jag inte ens hälsa på de medmotionärer jag möter. Det som precis blivit en vana :-)
Två timmar senare är jag hemma. Det var länge sedan ett glas vatten smakade så gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar