Men vi tar det från början.
Första vandringsdagen. Vi startar redan vid hotellet. Ryggsäckarna välpackade med ombyte, vatten, solkräm och matsäck.
Snart når vi historisk mark. Marcialongaspåret. Och strax därefter Alpe Chemis med sin fyra km långa ”monsterbacke”, det vill säga slutet av Tour de Ski, vilken också ligger mitt emot avslutningen på Marcialonga.
Val di Fiemme. Vi får reda på att kanske 35 av Cortina OS 2026 grenar - längd och backhoppning - ska avgöras just här. Samtidigt som vi lever i nuet och avnjuter de första stegen på över 2000 meters höjd. Vi ser gul alpsippa, gentiana och ett hav av de rosa alprosorna. Det är varmt. Tur då att turen bjuder på ett kallt dopp i den lilla sjö där vi intar vår medhavda lunch.
Andra vandringsdagen. Med buss passerar vi Tesero, varifrån många musiker kommer. Här lever folkmusiken. Här har instrumenttillverkare funnits i generationer. Vidare till Val di Stava. Vi får höra om den hemska dammolyckan i juli 1985. Dräneringsrör som misslyckades med att tömma vatten p g a massiva sedimentavlagringar. Eller som domen löd: Brist på korrekt underhåll. Den leriga massan drog i alla fall ner i dalen i en hastighet av 90 km per timme och svepte med sig allt i sin väg. 268 människor dog och alla hus, hotell och dylikt vi kan se där idag är byggda efter olyckan. Men tillbaka till vandringen. Latemar. ”Dolomitstaden”. Dolomitberg. Uppkallat efter fransmannen och geologen Dolomieu som fann denna mystiska kalksten som innehöll magnesium.
Nöjda med ännu en heldags vandring tar vi nu sats mot vandringsdag nummer tre. Vi ska till Catinaccio eller som vi säger - Rosengarten. I Val di Fassa. På vår väg passerar vi bland annat Moena. Italiens svar på Berga by. Alltså starten för Marcialonga. Orten som är vår vandringsguides favorit. Ferie av Dolomites. Val di Fassa förresten. Här talas mer ladinska än i övriga Sydtyrolen. Ladinerna är ett bergsfolk som fortfarande lever i det inte av Dolomiterna. De är efterföljare till räterna. Vi får reda på att det finns fyra ladinska områden här, var och en med sitt språk. Och de förstår inte varandra. Vilket ju är lite knepigt. Knepigt är dock inte ordet för dagens vandring, även om vi blir lite ställda av åskan som mullrar genom eftermiddagen. Men vad gör lite dramatik i dessa dramatiska berg? Förresten, namnet. Rosengarten. Här får vi höra legenden om detta område: Dvärgkungen Laurinos rike var en gång en rosenträdgård som lyste vida omkring. Kungen som hade allt önskar sig bara en sak: Prinsessan Simildas hand. När hon säger nej använder kungen sin magi och kidnappar henne. Hon hålls fången i rosenträdgården i sju år innan hennes bröder, tack vare rosornas glöd, hittar Similda och räddar henne. Arg över att rosornas lyster hjälper bröderna kastar dvärgkungen en förbannelse över rosenträdården som förvandlas till sten. Han förbjuder trädgården att visa sig natt som dag. Men glömmer i hastigheten gryning och skymning. Varför man idag kan se hans rosenträdgård lysas upp både vid soluppgång och solnedgång. Så lyder legenden. Samtidigt som vi vet att korallrev med speciellt hög andel magnesium får det vackra Dolomitberget att skina i rosa.
I Rosengarten, där vi alltså vandrar, reser sig också de magnifika Vajolettornen. De är egentligen sex stycken men oftast ser man bara tre. Och just de tre har fått sitt namn av sin första bestigare, den då 17-årige George Winkler från München.
Efter ännu en dag på över 2000 meters höjd och 500-600 höjdmeter njuter vi av nästa dags ”vila” eller vad man nu ska säga. Vi får hur eller hur ihop många steg och de flesta av oss hamnar på det ena eller andra sättet i Italiens svar på Mora, helt enkelt i staden för målgången av Marcialonga, nämligen Cavalese. Vi äter, shoppar och kopplar av.
Till vandring nummer fyra tar vi oss med buss första biten via Predazzo till Val Venediga i östra Trentino. Vi får lära oss att det är i skogen påväg upp till parkeringen som de röda granarna växer. De som är en av hemligheterna bakom stradivariusviolinerna. Foresta dei violini, som i århundraden levererat trä till italienskt violinbygge, ja även till Antonio Stradivari. Enligt sägnen gick den berömda violinbyggaren själv runt i skogen på 1600-talet för att personligen peka ut de träd som skulle användas. Här växer i vilket fall träden långsamt och stabilt vilket sägs ge träet en tät och unik struktur med särskild resonans, som då passar alldeles utmärkt till violiner, cellos, klaviaturer och gitarrer.
Medan vi fortfarande ser instrument för vårt inre parkerar bussen i naturparken Paneveggio i Val Venegia. Namnet kommer av ”ve nia” vilket betyder att det inte finns något annat än naturen. Och vi håller med då vi vandrar med Dolomittoppar på över 3000 meter runt omkring oss. Vid 2200 meter stannar vi för lunch. Det är dagens högsta notering. Samtidigt som vi har höga planer, för det får man väl säga om stoppet vid La Sportiva där bussen stannar på vägen hem. Detta företag som startade 1928 med tillverkning av boots och träskor till bönder och arbetare, och som under 2:a VK försåg italienska soldater med kängor för tuffare terräng, för att sedan börja med sportigare varianter på 50-talet tills idag, då man är bland de ledande märkena vad gäller outdoor - ja, åtminstone i Italien.
Sista vandringsdagen. Passo Pordoi. Vi går med utsikt över Marmolada, berget med Dolomiternas högsta topp på 3342 m ö h, också berget med marmor-färg, ja grått, till skillnad från Rosengartens skimrande rosa färg. Vi ser för övrigt Rosengarten, Latemar med flera berg då vi vandrar på själva toppen av Sella Ronda-berget. Frågan är om det inte är finaste dagen? Med betydligt finare väder än utlovat.
Tillbaka vid hotellet är vi några som tar oss till Castellos Intersportaffär, som ligger i riktning mot Cavalese. Med namnet Nones. Jag har precis fått lära mig att det är namnet på Grenoble OS-vinnaren av herrrarnas tremil, år 1968. Franco Nones. En man som träffar sin svenska fru Inger då han är i Vålådalen på träningsläger och som flera gånger träffat kungen och Silvia. Och denna herre, som var en av de som inspirerade till att man 1971 startar Marcialonga - efter Vasaloppet som förebild, får vi en pratstund med i affären. Vi får inside om Falun-VM och om omröstningen inför OS 2026. Det är en oförglömlig stund, precis som hela denna vecka.
Så det är med saknad jag nu lämnar ”de bleka bergen” bakom mig. Och en grupp så sammansvetsad efter en veckas gemensamma utmaningar. Sanningen är den att jag kommer att sakna er lika mycket som Dolomiterna.
Men vem vet, snart ses vi kanske här igen? Eller i något annat berg? Eller på en helt annan plats?
I vilket fall, tusen tack för så trevligt sällskap - och med hopp om en fortsatt härlig sommar!
Bonusbild 1: 2 x Apfelstrudel, på en och samma dag.
Bonusbild 2: Jag och Franco Nones.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar