Alpentour del 1

Då är det äntligen semester. Ja, i två veckor i allafall. Och vad gör jag då? Reser så klart. Och vart? Till Alperna. Så klart. Varför inte besöka en favoritplats när tillfälle ges? Kanske upptäcka något nytt guldkorn? Hitta en ny led? Men, jag gör som jag brukar. Tar det från början. För alla sagor har en början. Och denna startar en mycket tidig morgon från Eksjö och via Landvetter och Zürich fortsätter till välkända marker. Leutasch.

Vi inleder med ett löppass. Hänger med Carl på en runda och får mig dessutom en lektion i löpskolningens ädla konst.

Kvällens middag, eller rättare sagt restaurang, andas tradition. För här åt vi sist vi var i Leutasch. Till och med två gånger. Helt enkelt den bästa.

Nästa dag andas kända platser. Men först. Ett rullskidpass från Tyskland och tillbaka. Bäst att passa på då man har privatchaufför.

Sedvanligt besök hos kompisarna på Hotel Kristall. 

Stopp i Seefeld vid VM-banorna.

Stopp i Innsbruck för en fika på Tyrolens äldsta café, vilken har namn efter dess grundare Johann Munding, Café Munding. Med start i början av 1800-talet och placerad bara ett stenkast från Goldener Dachl - där jag varit så många gånger - är det ett under att jag inte besökt det här förut.

Och varför inte också ett stopp vid Bergisel och hoppbackarna som haft både OS och VM?

På temat OS- och VM-platser checkar vi också av Antholz, där maten smakar klasse. Här väntar man med spänning på att stå värd för ännu ett skidskytte-VM. I februari 2020.

Och sagan fortsätter, eller rättare sagt resan, med en för mig ny ort, Lappago, eller som den heter på tyska, Lappach. Inte hört talas om? Inte vi heller innan det bokas. Men där man minst anar kan den största skatten vara gömd.

Grillkväll. Inbjudan kommer när vi anländer. Nya smaker och nya vänner.

Det färska brödet som levereras direkt till dörren och de varor vi på morgonen inhandlar i närmaste butik är grunden för dagens frukost. En frukost så stärkande att den ger energi till resans första vandring. För i dessa skor tar vi oss upp hela 800 höjdmeter, till Chemnitzer Hutte.

För att vara exakt på metern intas dagens förmiddagskaffe på 2420 meter över havet. Check på den.

Och med vandring fortsätter vi. För nästa dag väntar Drei Zinnen.

Även om det är lite av en turistfälla med lång väntan på buss upp till starten av vandringen - kan man bli så här glad när de legendariska formationerna kan ses på nära håll och för mig även på sommaren.

Temat med OS- och VM-orter fortsätter också. För vad sägs om Cortina? Alpina VM 2021, och som vi vet vid detta lag, OS 2026. Då är det 70 år sen sist det begav sig, för 1956 är året då staden arrangerar sitt första OS.

Från Cortina är det inte långt till Toblach, där vi har den legendariska skidstadion. 

Det är idel fina vyer. Precis som under kommande morgons tidiga löppass. 

För det vill till att komma ut i gryningen. Vi har nämligen en hel dag framför oss. En dag som ska ta oss från Italien till Österrike. Från Lappach på ca 1400 m ö h till Kappl belägen cirka 200 höjdmeter lägre. En liten ort nära det mer kända Ischgl. Men innan vi är där. Några stopp på vägen.

Första korta stopp blir på Hotel Pustertalerof hos familjen Gatterer, i Kiens, där jag bodde i vintras. Kul att ses igen. Kul är det även att stanna till på Hotel Los Andes i Castello de Fiemme. Vi blir bjudna på en kaffe och får till och med en flaska vin med oss :-)

Och just det, bara några veckor sedan jag var där. Och några veckor sen är det också då jag sist såg skidstadion. Val di Fiemmes VM-stadion. Som snart också blir OS-stadion. They dream together.

Så vi checkar av denna, innan vi drar vidare.

Några timmar senare passerar vi sjön med kyrktornet. Ja, det torn som reser sig ur vattnet. Som ett signum för närliggande Nauders. Staden som är ny i Ski Classic-sammanhang. Runt Lucia går tävlingen som är det första i långloppscupen nästa säsong. Och just där, i Nauders, gör vi ett short break.

Vi förflyttar oss till Kappl. Eller närmare bestämt i början av den vandring som kommer att ta, inklusive pauser, sju timmar. I mitt huvud ekar ”small steps, small steps”, det mantra som lokalguiderna på mina vandringsresor tipsar resenärerna om. Vi har dagen till ära, valt en svart led. Och det går brant uppför. Koncentration, bra Kondition och så - Korta steg.

Vi åker lift upp till Diasbahn på 1800 m ö h. Går sedan till Edmund Graf Hutte på ca 2400 m ö h, men då har vi redan en gång passerat nästan 2700 m ö h. Och kommer en stund senare att för andra gången vara uppe på den höjden, men då drygt 2700 m.

Jag tänker att det är kontrasternas dag. Jämfört med turistanhopningen vid Drei Zinnen, är vi nästan själva här. Inte riktigt, men i jämförelse. Det är också en tur med sammanlagt 2680 meter upp och ner. Det är mer än jag är van vid. 

Så visst smakar kaffet extra bra denna dag.

Vi avslutar dagen med att se Ischgl. Den för svenskar kända skidorten. 

Även del 1 av denna resa, eller sa vi saga, ska avslutas. Och jag gör det här, i en lägenhet strax utanför Kappl, med en utsikt lite över det vanliga. För vi bor högt över vattnet som rinner längs med vägen långt där nere.

Här reflekterar vi just nu över dagen och veckan som varit - och drömmer vidare. För än är inte sagan slut.