Bor gör vi dock i Celerina. Och vi är här för att träna. Äntligen får alltså bloggen leva upp till sin genre, nämligen träning.
Det första löppasset startar från friidrottsarenan - platsen som ligger precis vid det lägenhetshus där bröderna samt pappa Ingebrigtsen bor delar av året. Springer längs med St Moritzsjön med den utsikten:
Och första rullskidpasset går från Celerina.
Jag åker till St Moritz och friidrottsarenan men först vänder jag i Samedan, åker halvvägs till Pontresina och avslutningsvis, precis innan St Moritzsjön, åker i tre backar så branta att det krävs saxning.
Sa jag att det är på hög höjd också? Nöjd med livet, liksom.
Med ålder och skador måste jag dock träna smart. Som att gå med stavar uppför den backe jag faktiskt sprang i för två år sen. Men 45 minuter, 10 km/tim, 4.2 km och sådär drygt 500 höjdmeter. Det är träning det med. Skonsamt men ändå hög puls.
Vyerna. Känslan. Och kaffet på toppen. This is my cup of tea.
Och bara för just dig kan jag avslöja vad som bjuds till kaffet. Man behöver ju fylla på. Energi in och energi ut.
För mer träning blir det. Ett löppass i känd terräng:
Då jag på samma runda passerar Pontresina måste jag bara stanna. Hotellet och omgivningarna som framkallar minnen av en trevlig vecka:
Den bilden är till dig Anette!
När det gäller löpning är vi inte de enda som hittar hit. Förutom de mer namnkunniga löparessen från Sverige, Norge med flera länder kryllar det av ”vanliga” atleter. Motionärer helt enkelt. Inte heller bara löpare förresten. Hälften av dem, minst, är cyklister. På landsväg, i skogen eller uppe på berget. Med eller utan el. Och en och annan rullskidåkare. Även om rullskidåkning inte är lika optimal som löpning. Man vill ju gärna undvika de trafikerade bilvägarna och de flesta cykelvägar är grus och inte asfalt. Och detta är väl anledningen till att det bara blir ett rullskidpass. Men, men. Jag tar ett löppass till istället och bara måste stanna och fota:
Längs med sjöarna. Ett njutpass helt enkelt. Favoritpasset är ändå stavgången. Därför ger jag mig upp igen, denna gång med Carl. Till toppen. 500 höjdmeter.
Och lite balans på det. Eller vad säger ni?
Och yoga.
För det är bäst att stretcha. Så att man klarar av ännu ett pass. För det blir det. Efter vilodagen i Livigno.
En vilodag med god fika. Det är återhämtning det.
Men sen kör vi igen. Den absolut vackraste löpsträckan. Det blir flera fotostopp. Ett av dem resulterar i denna bild:
Kanske tänker du att med ett avslappnat ”auslaufen” skulle det passa att sätta punkt för löpningen på hög höjd nu? Men icke. Nu kör vi så det ryker. Ända in i kaklet. Det sista löppasset blir istället på riktigt hög höjd. Runt den sjö på drygt 2500 meter där Lovisa Lind sprang intervaller häromdagen (källa insta).
Vilket även Olof och jag gör. Vi värmer upp ihop. Sen bokstavligen flyger han förbi mig. Det är givet det tuffaste pass denna vecka. Absolut det mest magiska. Jag bockar av egenskapen ”rolig” också, när jag ändå är igång. För det är roligt. Och plågan är kort. Snart är det över och jag tar liften ner. Det är verkligen såå vackert.
Men alla sagor har ett slut och det har blivit dags att lämna Celerina. Samtidigt vet jag redan nu att jag kommer att sakna livet på nästan 1800 meters höjd. Vem skulle inte göra det?
Äventyret är dock inte slut här, även om vi nu lämnar bergen bakom oss. Så - det får bli en tredje del. Ist wieder zu hören!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar