Hundjagad och hopparknä

I kurvan, före sista backen innan Bodabacken, får jag plötsligt en skällande hund springandes i ilfart efter mig. Det är långt in till bostadshuset där den antagligen hör hemma. Varför är hunden lös? En bil kommer mot mig och således även mot den jagande hunden.

Jag har hjärtat i halsgropen då jag stakar det fortaste jag kan. Mitt hopp står till bilen. Kanske den kan distrahera hunden?

Hör hur bilen tvärstannar och då jag vänder mig om ser jag att hunden vänder och springer tillbaka.

Puh!

Jag fortsätter framåt mot Bodabacken, väl medveten om att jag måste tillbaka samma väg. Det vill säga förbi platsen där hunden dök upp.

Uppe på toppen av Bodabacken blir det vätska. Och fotopaus. Försöker få med mitt tejpade ben, vilket inte är så lätt.

Sedan gårdagens långpass har jag haft riktigt ont i vänster knä. Självdiagnosen efter att ha läst på nätet är hopparknä. Något jag aldrig hört om förut. Hittar också tips på hur en sådan här åkomma kan tejpas. Och faktum är att jag efter tejpningen rehabiliterat mig över förväntan. Just därför testar jag om rullskidåkning fungerar. Det gör det.

Däremot får jag nog ta det lugnt med löpningen.

Det är en helt perfekt rullskidkväll. Ljummen och vindstilla. Uppe vid Bodabacken är det med undantag av kossornas bjällror och några flugor som surrar runt, helt tyst. 

Jag fortsätter en backe till. Vid Bötteryd vänder jag.

Hunden. Smått orolig kör jag på. Kommer den springande igen? När jag närmar mig kurvan hör jag den. Glider fram tyst utan att ta i stavarna och orsaka för hunden inbjudande ljud.

Jag klarar det. Denna gång.

Funderar på om jag ska ringa och förvarna om att koppla hunden till nästa gång?