Jag hör något som låter som ”heja lady”. Befinner mig i
en av de otaliga kurvorna, innan ännu ett långt motlut. Nästa kilometerskylt
ska visa 30 och på näthinnan framkallar jag den banprofil vi noga studerat.
Mellan 30 och 40 ska det nämligen gå nerför. Äntligen. Backarna upp dit har
inte varit nådiga.
Jag ser skylten. Och jag ser att backen fortsätter -
uppför. Faktum är att jag hinner förbi både skylten som visar 31 km
tillryggalagt och 32 km. Men sen så.
Det är en tuff bana.
Men vi tar det från början.
Drygt en vecka innan årets upplaga av Jizerska 50 får jag
frågan om jag vill följa med. Vill? Jag är inte svårövertalad och på torsdagen
efter är jag påväg. Sällskapet känner jag bara väldigt flyktigt - innan. Väl
hemma har jag nio nya skidvänner samt minnet av en fantastisk resa och ett
utmanande och kul lopp.
Vi åker bil och minibuss. Första natten övernattar vi
norr om Berlin på ett väldigt gemytligt pensionat. Med en riklig tysk frukost i
magen fortsätter vi nästa dag på snabba vägar till Liberec. Checkar in på stadens kanske
finaste hotell och betalar en bråkdel av vad det kostar hemma. Äter en
kolhydratrik lunch och ger oss av upp i bergen. Provåker spåren och kommer i
tävlingsstämning då vi kollar in start- och målplats. Kvällens middag
inklusive tjeckiskt öl, morgondagens vallning och skidtest uppe i bergen -
sen är vi redo.
Starten går 9.40 söndag morgon, för mig som står i tredje
vågen. Redan efter några kilometer ifrågasätter jag dock seedningen till de olika
leden. Det är inte Vasaloppsregler som gäller här. För jag åker om åkare hela
tiden. Men, vad gör det?
Det är ju en bra känsla det också - och OM jag skulle åka
nästa år, borde jag väl komma i första ledet?
Efter 32 km får jag som sagt lite återhämtning i backarna
ner. Och det känns bra. Når slutligen målet och kan konstatera att tiden blir
3.17. Vilket räcker till klasseger i min åldersgrupp. Och om jag förstår
resultatlistan rätt - är jag snabbaste dam bland icke elit, alltså
”amatörerna”. Och det är ju inte fy skam. Men resultatet är en sak, det hänger
förstås på vilka som deltar. Prestationen är en annan och den och känslan efter
loppet är kanske det viktiga. Och det kändes verkligen bra. Riktigt bra.
Med den känslan åker vi efter målgång, dusch och mat,
hemåt. Till "vårat" pensionat utanför Berlin. Och sista dagen, sista biten hem.
Ännu ett lopp. Ännu en resa. Vart bär det av nästa gång?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar