Jag står på startlinjen. Svenska är det dominerande språket och antalet herrar är betydligt fler än damer. Det snöar lätt, temperaturen ligger på cirka 4 minus och snart går starten. Framför mig hör jag konversationen mellan två skidåkare. "Det är 35 km uppför. Och det går upp hela vägen..." Jag vänder mig om för att se om mina båda kompisar hör samtalet. Men de är fokuserade på sitt. Lika bra det. Vi vet redan. Har studerat banprofilen noga. Och behöver inte bli påminda om detta. Igen.
Starten går. Så här i efterhand, skulle vi nog valt startledet framför. Ja, ja, det får bli nästa gång. Det är kanske 1400 som startar en halvtimme efter de 16 elitdamerna. Efter flygfältet, där starten är placerad, har vi två spår att välja på. Men det går att komma om vid sidan av spåret och på det sättet lyckas jag till slut hitta en position där farten är mer i mitt tempo.
Första vätskekontrollen är på skidstadion i Toblach. Känd från TV. Sen bär det ut på delar av sprintbanan. Tillbaka vid stadion och äntligen styr spåret mot Cortina.
Nästa vätskekontroll känns som mitt i backen innan man till slut når utsiktsplatsen mot Drei Zinnen, själva landmärket för området. Därefter är det ny mark för oss. Här uppe har vi vänt två gånger, tillbaka till Toblach. Men idag ska vi hela vägen till Cortina. Ungefär en mil är det kvar...innan backarna utför börjar, på riktigt.
De sista en och en halv milen går sedan nerför. Fantastiskt att bara stå och staka, få krafterna tillbaka och veta att snart, snart är man i mål.
Och målet är precis vid busstationen. Dit vi för några dagar sedan kom med buss från flygplatsen i Venedig. Efter att ha flugit från Kastrup tidigt på morgonen. En resa vi bokat på egen hand och som kanske blir halva priset jämfört med ett grupparrangemang.
Har hunnit återhämta mig för en stark spurt på det korta upploppet. Snöfallet har upphört och solen är faktiskt på gång.
Carola kommer strax efter och vi byter som hastigast om till torra kläder, i det tält som man för dagen placerat på busstorget. Därefter kommer dagens stora överraskning. Att det är prisutdelning inte bara för eliten utan också för - amatörklassen. Och då jag kommer 7:a av de åtta damer som får pris, får även jag vara med på priscermonin! Detta är något helt oväntat och givetvis ett minne av allra högsta rang. Alla pristagare, oavsett klass och kön, får speck och äpplen. Så på flygplatsen dagen efter checkar jag in min väska, några kilo tyngre än då vi åker ner. Jag är inte vegetarian helt och hållet, men rött kött äter jag inte. Vet ändå några i familjen som kan tänka sig denna delikatess.
Vi avslutar kvällen på den bästa restaurangen och otroligt nöjda med resan lämnar vi under söndagen Toblach. Då är det buss till Venedig, flyg till Kastrup och tåg till Nässjö.
Trots att vi åker själva träffar vi många fantastiskt trevliga skidåkare - och de flesta som sagt svenska. Maten är super, fikat är super och träningsmöjligheterna i detta paradis är erstaunlich. Och det är ju bra att mat och fika smakar då man behöver ladda extra inför loppet. Att man också kan hålla i träningen under veckan och plussa på både mil och timmar är en klar fördel.
Om det blir ett lopp nästa år? Vore ju toppen! Får väl smälta detta först, utvärdera och fundera. Hänger du med?
Starten går. Så här i efterhand, skulle vi nog valt startledet framför. Ja, ja, det får bli nästa gång. Det är kanske 1400 som startar en halvtimme efter de 16 elitdamerna. Efter flygfältet, där starten är placerad, har vi två spår att välja på. Men det går att komma om vid sidan av spåret och på det sättet lyckas jag till slut hitta en position där farten är mer i mitt tempo.
Första vätskekontrollen är på skidstadion i Toblach. Känd från TV. Sen bär det ut på delar av sprintbanan. Tillbaka vid stadion och äntligen styr spåret mot Cortina.
Nästa vätskekontroll känns som mitt i backen innan man till slut når utsiktsplatsen mot Drei Zinnen, själva landmärket för området. Därefter är det ny mark för oss. Här uppe har vi vänt två gånger, tillbaka till Toblach. Men idag ska vi hela vägen till Cortina. Ungefär en mil är det kvar...innan backarna utför börjar, på riktigt.
De sista en och en halv milen går sedan nerför. Fantastiskt att bara stå och staka, få krafterna tillbaka och veta att snart, snart är man i mål.
Och målet är precis vid busstationen. Dit vi för några dagar sedan kom med buss från flygplatsen i Venedig. Efter att ha flugit från Kastrup tidigt på morgonen. En resa vi bokat på egen hand och som kanske blir halva priset jämfört med ett grupparrangemang.
Har hunnit återhämta mig för en stark spurt på det korta upploppet. Snöfallet har upphört och solen är faktiskt på gång.
Carola kommer strax efter och vi byter som hastigast om till torra kläder, i det tält som man för dagen placerat på busstorget. Därefter kommer dagens stora överraskning. Att det är prisutdelning inte bara för eliten utan också för - amatörklassen. Och då jag kommer 7:a av de åtta damer som får pris, får även jag vara med på priscermonin! Detta är något helt oväntat och givetvis ett minne av allra högsta rang. Alla pristagare, oavsett klass och kön, får speck och äpplen. Så på flygplatsen dagen efter checkar jag in min väska, några kilo tyngre än då vi åker ner. Jag är inte vegetarian helt och hållet, men rött kött äter jag inte. Vet ändå några i familjen som kan tänka sig denna delikatess.
Vi avslutar kvällen på den bästa restaurangen och otroligt nöjda med resan lämnar vi under söndagen Toblach. Då är det buss till Venedig, flyg till Kastrup och tåg till Nässjö.
Trots att vi åker själva träffar vi många fantastiskt trevliga skidåkare - och de flesta som sagt svenska. Maten är super, fikat är super och träningsmöjligheterna i detta paradis är erstaunlich. Och det är ju bra att mat och fika smakar då man behöver ladda extra inför loppet. Att man också kan hålla i träningen under veckan och plussa på både mil och timmar är en klar fördel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar