Hejdå Idre

Till och med snökanonen i Chocken är avstängd. Det är fyra plusgrader - och mulet.

Jag åker spåret som går nedanför först nordbackarna och sedan ostbackarna. Planen är lätta Milen. Men fortfarande har jag två val. Första vägkorsningen väljer jag mellan Fjället runt eller något av milspåren. Fortsätter mot nästa vägval. Den mellan lätta och svåra Milen. Den lätta innehåller färre höjdmeter och ingen vila utför. Den svåra Milen är brant uppför - men med en lockande återhämtningsbacke utför innan spåret går ihop med lätta Milen och Fjället runt. Eftersom jag känner mig piggare än väntat - och ser fram emot en backe nedför efter den väldigt branta och långa backe som väntar efter delningen, blir det svåra Milen.

Funderar på Fjället runt efter milen. Men innan jag hunnit så långt blir det fjällveckans sista bild. Och vad passar väl bättre än att avsluta med Städjan?

Då jag en stund senare tar mig uppför ännu en brant och lång backe, den som startar ganska direkt efter att jag tagit av från Milspåret, in på Fjället runt, slår det mig att jag, åtminstone indirekt, nu åkt alla uppkörda spår förutom Platten 1. För jag har åkt Platten 2, Miljöspåret, indirekt Ångerspåret (eftersom det är en del av Burusjöspåret), lätta och svåra Milen, Burusjön och nu Fjället runt. Just det, femman...Men i och med att jag - givetvis - avslutar dagens pass med Platten 1, så har jag, indirekt, åkt femman också. Imponerande. Om jag får säga det själv.

Just det. Vi avslutar fjällveckan redan idag. Egentligen skulle vi lämna fjällparadiset tidigt i morgon, för att åka till Mora och årets upplaga av Morapinglan. Men den som skulle tävla har ju varit sjuk och är ännu inte helt bra. Så någon skidtävling blir det inte. 

Däremot blir det Mora. Sedvanlig fika och insupande av den legendariska skidmiljön. För hur många gånger har jag inte åkt det där upploppet? Det får mina tankar osökt att ta sig till Österrike. Om en vecka...

Vår jul - och nyårsturne, Tour de Hedin (!) är inne i ett avslutande kapitel. Efter Mora väntar stopp i Falun. Sista etappen startar i morgon. För Carl blir det sedan en hel dag, söndag, att acklimatisera sig till vardagen igen. Olof får två dagar till eftersom Lugnetgymnasiet inte startar förrän på onsdag.

Basta i Falun. Sätter punkt för dagen.

Från fjäll till alper

Idag är det ingen sol som förgyller dagen. Istället får Sunshinepodden lysa upp tillvaron i spåret. Carina och Marie som leder podden är som två solstrålar. Faktiskt. 

Jag åker Burusjöspåret igen. Skejt idag. Klockan har precis passerat tio då jag tar mig uppför den första långa backen. Ja, spåret börjar så. Det är tufft att åka i Idre. Men - så bra. För det där tuffa, det är svårare att hitta på Småländska Höglandet.

När jag passerar Våffelstugan - är den stängd. Igen. På en torsdag? Kanske de öppnar först vid elva? I vilket fall är jag inte direkt sugen idag. Lämnade nyss frukostbordet, med färska frallor som Eva varit och inhandlat. Dessutom har jag kanske fått mitt våffelbegör stillat redan? Varv två är det öppet. Det har gått ytterligare en timme sedan frukost...men nej. Alldeles för många skidor utanför. Det innebär att det nästan är fullt och väntetiden lång. Vill inte sitta och bli kall. Beslutet är taget. Jag hoppar våfflorna.

Podden varar en timme, den underhåller med andra ord nästan hela första varvet. Veckans avsnitt handlar bland annat om träning. Inte bara. Men en liten del. Kvalitet framför kvantitet är ledorden. Därför försöker jag att dra på lite. Få upp tempot i några av backarna. Och nöjer mig med dryga två timmar. Man vill ju inte bli ännu långsammare.

Ser herrarnas jaktstart men ”offrar” damernas för en fika uppe vid Värdshuset. En Springjuntakompis är här så varför inte träffas över en kopp kaffe? 

Om en vecka är vi i Leutasch. Av bilder att döma är det mycket snö. Utmaningen närmar sig. Från fjäll till alper. Om en vecka, alltså.

Nipfjället

Stormen har lagt sig. Det har snöat under natten, temperaturen visar på minus sex och - solen skiner. Trots att TV4 just visat moln på Idre Fjäll. 

Det är jag och Johan som lämnar stugan först. Går upp till skidstadion. Burusjön.

Idag är det öppet. I våffelstugan.

Men.

Det är en ny etapp av Tour de ski och jag måste välja. Och jag väljer TV-soffan. Att hinna hem till stugan i tid för att se danernas lopp. Så jag stakar förbi, efter att ha gjort ett kort fotostopp. Och tänker på att det faktiskt är två dagar kvar. Vem vet. I morgon kanske?

Jag tar faktiskt några kort till då jag under andra varvet passerar det fina området med fäbodar, där våffelstugan ligger. Våffelstugan som ligger med utsikt mot både:

...Städjan och:

Nipfjället. Detta berg (fjäll?) som är högre än Städjan men ändå alltid hamnar i skymundan från det mer kända och karaktäristiska Städjan. Men det är fint det också. Kanske ännu en bild?

Det är som synes en fin dag. Jag hinner med två varv och sedan full fart till damernas lopp. Jag öppnar stugdörren och möts av en välkänd doft. Våfflor. Igen.

Jag får både och till slut. Både våfflor - och Vinterstudion. Vilken dag, va?

2019

Efter gårdagens bokslut eller summering av årets höjdpunkter, är det dags att blicka framåt.

Mitt förmiddagspass, väl tajmat för att hinna med dagens sprint på Tour de ski, sätter ton för året. 

Jag skejtar idag. Och då jag lämnar stadion känns den storm eller åtminstone blåst, som det varnats för, långt borta. Det är än så länge en fin dag och jag längtar verkligen ut i spåret.

Vad jag inte vet just i denna stund är att jag om drygt fem kilometer återigen ska konstatera: Det blir inte alltid som man tänkt. För våffelstugan vid Burusjöspåret är stängd idag med. Söndag på en måndag? Jag är tvådelad vad gäller detta. Är de inte tillräckligt ”hungriga” på mer inkomst? Eller är det så att de helt enkelt tar helg? Vilar? Åker skidor? Det här med återhämtning är i ropet. Det är ingen trend. Det är här för att stanna. Det är livsnödvändigt med tanke på hur vår vardag ser ut. Just därför välkomnar jag ändå beslutet att stänga våffelstugan - även idag. Så jag skejtar vidare och skänker en tanke åt våffelparet. Må de utnyttja vilodagen på bästa sätt.

Jag tänker att det är dags att drömma. Att sätta mål för året. Och bättre tillfälle att göra detta kan jag inte få. För just då skiner solen, snön ligger som ett täcke på marken och jag känner mig stark uppför backen efter Burusjön. Jag bara måste stanna och ta kort.

Just det. 2019. Det blir som sagt inte alltid som man tänkt sig - men om, då skulle jag gärna:

Hitta den perfekta energinivån. Balansen mellan träning och vila. Vilken träning passar egentligen en snart 53-årig kvinnlig långloppsåkare? Vilken träningsform? Vilken mängd - och vilken intensitet? Det är intressanta frågor och jag hoppas kunna komma med åtminstone några funderingar (och svar?) i denna fråga under året.

Jag drömmer om att åka ännu ett långlopp i vinter. Utöver KML (Kaiser Maximilian Lauf). Jag vet inte riktigt än om detta är möjligt, men om...

Jag drömmer också om att göra om i Idrestugan (tack pappa för att du ger nästa generation möjlighet till detta!).

Mitt jobb. Jag har flera jobb. Förutsatt att jag lyckas med första punkten, alltså få till den där energinivån - som inte enbart gäller träning, kan jag fortsätta som idag. Alternativt förändrar jag något. Vad jag vill är att utveckla mina vandrings- och må bra resor. 

Påtal om energinivå. Det sociala. Vänner ger energi. Och energi ger kanske vänner? Det är ett prioriterat ämne. Vänner. Att ha tid eller ta sig tid? Jag har redan några härliga tillfällen att se fram emot. Och mitt mål är att dessa tillfällen återkommer regelbundet under året. 

Mina förhoppningar är också att de idag (delvis) utflugna tonåringarna fortsatt ska trivas på respektive ort. På något vis är det en förutsättning för ens eget mående.

Att må bra. Ju fler som mår bra, desto bättre värld. För vem drar i gång ett bråk om man mår bra? 

Min tanke är att förverkligande av mål och drömmar, stort som smått, stärker oss och ökar känslan av välmående. 

Jag går ner i fartställning. Är påväg in i stadion. Har avverkat både Burusjön och milen. Den mil som lite komiskt är elva kilometer. Jag ser de mörka molnen som snabbt sveper fram på himmelen och som snart täcker hela solen. Plötsligt blir allt en nyans gråare. Solen är helt gömd. Jag tittar upp på klockan som är placerad på måltornet. Fem i. Jag hinner precis.

Några minuter senare stänger jag vind och kyla bakom mig. Slår mig ner framför TV:n, där övriga redan tagit plats - de som planerat sin skidåkning till efter sprinten.

En härlig känsla infinner sig där i stugvärmen. Känslan som kommer efter nästan två timmars träning. Den får också ge ton för det nya året. 2019. Jag är redo.

Bild i början av dagens pass. Före ovädret. Bakom träden skymtar Städjan.