Mitt förmiddagspass, väl tajmat för att hinna med dagens sprint på Tour de ski, sätter ton för året.
Jag skejtar idag. Och då jag lämnar stadion känns den storm eller åtminstone blåst, som det varnats för, långt borta. Det är än så länge en fin dag och jag längtar verkligen ut i spåret.
Vad jag inte vet just i denna stund är att jag om drygt fem kilometer återigen ska konstatera: Det blir inte alltid som man tänkt. För våffelstugan vid Burusjöspåret är stängd idag med. Söndag på en måndag? Jag är tvådelad vad gäller detta. Är de inte tillräckligt ”hungriga” på mer inkomst? Eller är det så att de helt enkelt tar helg? Vilar? Åker skidor? Det här med återhämtning är i ropet. Det är ingen trend. Det är här för att stanna. Det är livsnödvändigt med tanke på hur vår vardag ser ut. Just därför välkomnar jag ändå beslutet att stänga våffelstugan - även idag. Så jag skejtar vidare och skänker en tanke åt våffelparet. Må de utnyttja vilodagen på bästa sätt.
Jag tänker att det är dags att drömma. Att sätta mål för året. Och bättre tillfälle att göra detta kan jag inte få. För just då skiner solen, snön ligger som ett täcke på marken och jag känner mig stark uppför backen efter Burusjön. Jag bara måste stanna och ta kort.
Just det. 2019. Det blir som sagt inte alltid som man tänkt sig - men om, då skulle jag gärna:
Hitta den perfekta energinivån. Balansen mellan träning och vila. Vilken träning passar egentligen en snart 53-årig kvinnlig långloppsåkare? Vilken träningsform? Vilken mängd - och vilken intensitet? Det är intressanta frågor och jag hoppas kunna komma med åtminstone några funderingar (och svar?) i denna fråga under året.
Jag drömmer om att åka ännu ett långlopp i vinter. Utöver KML (Kaiser Maximilian Lauf). Jag vet inte riktigt än om detta är möjligt, men om...
Jag drömmer också om att göra om i Idrestugan (tack pappa för att du ger nästa generation möjlighet till detta!).
Mitt jobb. Jag har flera jobb. Förutsatt att jag lyckas med första punkten, alltså få till den där energinivån - som inte enbart gäller träning, kan jag fortsätta som idag. Alternativt förändrar jag något. Vad jag vill är att utveckla mina vandrings- och må bra resor.
Påtal om energinivå. Det sociala. Vänner ger energi. Och energi ger kanske vänner? Det är ett prioriterat ämne. Vänner. Att ha tid eller ta sig tid? Jag har redan några härliga tillfällen att se fram emot. Och mitt mål är att dessa tillfällen återkommer regelbundet under året.
Mina förhoppningar är också att de idag (delvis) utflugna tonåringarna fortsatt ska trivas på respektive ort. På något vis är det en förutsättning för ens eget mående.
Att må bra. Ju fler som mår bra, desto bättre värld. För vem drar i gång ett bråk om man mår bra?
Min tanke är att förverkligande av mål och drömmar, stort som smått, stärker oss och ökar känslan av välmående.
Jag går ner i fartställning. Är påväg in i stadion. Har avverkat både Burusjön och milen. Den mil som lite komiskt är elva kilometer. Jag ser de mörka molnen som snabbt sveper fram på himmelen och som snart täcker hela solen. Plötsligt blir allt en nyans gråare. Solen är helt gömd. Jag tittar upp på klockan som är placerad på måltornet. Fem i. Jag hinner precis.
Några minuter senare stänger jag vind och kyla bakom mig. Slår mig ner framför TV:n, där övriga redan tagit plats - de som planerat sin skidåkning till efter sprinten.
En härlig känsla infinner sig där i stugvärmen. Känslan som kommer efter nästan två timmars träning. Den får också ge ton för det nya året. 2019. Jag är redo.
Bild i början av dagens pass. Före ovädret. Bakom träden skymtar Städjan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar