Vasaloppet 2018

”Detta är sista Vasaloppet”. Så går tankarna under loppet. Jag försöker dock förtränga de negativa tankarna. Tänker teknik. Försöker se fram emot nästa vätskekontroll. Matar hjärnan med påminnelser om den träning och de tävlingar jag avklarat. Som ligger till grund för dagens form. Men det är trögt. Det går ganska tungt. Ändå försöker jag ligga i.

Har varken gel eller vätska med. Som vanligt. Men till skillnad mot lopp utomlands får man inget extra här. Utspädd saft/sportdryck, torr bulle, buljong och blåbärssoppa.

Redan i Mångsbodarna - börjar de första hungerkänslorna. Frukosten i skolmatsalen i Lima avnjöts (?) redan strax efter tre. Tio över fyra hade vi tänkt åka mot starten men blev några minuter sena. Vid halv fem ställer vi oss i kön till våra led, för min del nummer fem. Drygt en timme senare ligger skidorna på plats. Jag hamnar sex skidpar bak i min fålla. Sen värma oss i bilen och minibussen. Alla nio skidåkare från min klubb. Ett skidgäng där jag i år är äldst, sen Björn och Ravi som tillsammans med mig är veteranerna när det gäller antalet genomkörda Vasalopp. Äldst! Jag saknar verkligen mina äldre klubbkamrater som i år valt Öppet Spår istället. Men - det är ett mycket trevligt yngre gäng och med en suverän coach i Moa som rattar hela resan.

Som sagt, hungerkänslorna. Maten i Sälen är under all kritik. Lika dåligt som alltid. Jättedyrt och jättedåligt, ingen lycklig kombination.

Måndagens frukost på Hotell St Olof i Malung är första riktigt bra måltid - till ett pris som för länge sedan har passerats av alla restauranger i Sälen och Mora.

Jag äter de torra bullarna och dricker ömsom blåbärssoppa och ömsom buljong och ibland utspädd sportdryck. Åker annars med så lite packning som möjligt. Inget vätskebälte, ingen klocka, ingen ficka med gel. Borde kanske tänka om?

Jag tar mig i mål. Det är målsättning nummer ett, check på det. Jag lyckas inte - vilket alltid är mitt hemliga mål - att åka under sex timmar. Men, jag lyckas med mitt tredje mål, topp 100, vilket jag inte gjort på flera år. Hurra! Vilken vinst. Så - trots att det är ett tufft år, är jag jättenöjd!

 

Februari 2018

Så kom den äntligen. Snön. Den grådassiga vardagen byts mot ett ljust täcke av vitt. Alla måste ju älska detta. En riktig vinter. Och jag har dessutom förmånen att under denna månad uppleva en riktig vinter även i Dolomiterna och i tjeckiska bergen. I Mora. Och - på hemmaplan.
Skidåkning, gymmet, stakmaskin, ett och annat löppass och jobb. Det är allt. Så det finns egentligen inte så mycket mer att skriva denna månad. Återkommer under mars. Njut av snön och passa på att åka skidor!

En bild från Tjeckien. Även om Toblach-Cortina i mina ögon är ett strå vassare så är Tjeckien-resan en överraskningens så-mycket-bättre-än-jag-kunnat-ana. Vilka trevliga människor jag träffar och vad kul att åka ännu ett Ski Classic-lopp!

Kortvasan 2018

”Ser snabb ut!”. Läser Preems affirmationsliknande uppmaning till oss, mitt i årets upplaga av Kortvasan. Det är dessa påståenden som ska matas in i hjärnan under ett långlopp. Kanske framför allt i lopp längre än dagens 30 km, men en dag som denna är det till stor hjälp. För det är trögt i spåret. Det där superglidet från förra helgen är far away - kanske blev det kvar i Tjeckien?

För andra gången åker jag Kortvasan. Med äldsta sonen denna gång.

Ett stort motionslopp där man placeras i startled beroende på hur tidigt man anmäler sig.

Vi startar i led 1 som startar 15 minuter efter led 0.

Även om det är trögt, det är det för alla, åker jag om hela tiden - men blir också omåkt lite då och då.

Tiden blir inte ens i närheten av min bästa tid, men vad gör det? En bra genomkörare. Och Vasaloppsstämningen infinner sig. Man är en del av något riktigt stort. Och det bland annat tillsammans med sonen, det är stort.

Placering 3 bland damerna (!) - säger nog mer om vilka deltagare det är - än prestationen i sig, eller...?

Helt klart en utmaning för gemene man. Ett lagom stort mål. Inspiration till ett aktivare liv. En kul dag.

Jizerska 50 2018

Jag hör något som låter som ”heja lady”. Befinner mig i en av de otaliga kurvorna, innan ännu ett långt motlut. Nästa kilometerskylt ska visa 30 och på näthinnan framkallar jag den banprofil vi noga studerat. Mellan 30 och 40 ska det nämligen gå nerför. Äntligen. Backarna upp dit har inte varit nådiga.

Jag ser skylten. Och jag ser att backen fortsätter - uppför. Faktum är att jag hinner förbi både skylten som visar 31 km tillryggalagt och 32 km. Men sen så.

Det är en tuff bana.

Men vi tar det från början.

Drygt en vecka innan årets upplaga av Jizerska 50 får jag frågan om jag vill följa med. Vill? Jag är inte svårövertalad och på torsdagen efter är jag påväg. Sällskapet känner jag bara väldigt flyktigt - innan. Väl hemma har jag nio nya skidvänner samt minnet av en fantastisk resa och ett utmanande och kul lopp.

Vi åker bil och minibuss. Första natten övernattar vi norr om Berlin på ett väldigt gemytligt pensionat. Med en riklig tysk frukost i magen fortsätter vi nästa dag på snabba vägar till Liberec. Checkar in på stadens kanske finaste hotell och betalar en bråkdel av vad det kostar hemma. Äter en kolhydratrik lunch och ger oss av upp i bergen. Provåker spåren och kommer i tävlingsstämning då vi kollar in start- och målplats. Kvällens middag inklusive tjeckiskt öl, morgondagens vallning och skidtest uppe i bergen - sen är vi redo.

Starten går 9.40 söndag morgon, för mig som står i tredje vågen. Redan efter några kilometer ifrågasätter jag dock seedningen till de olika leden. Det är inte Vasaloppsregler som gäller här. För jag åker om åkare hela tiden. Men, vad gör det?

Det är ju en bra känsla det också - och OM jag skulle åka nästa år, borde jag väl komma i första ledet?

Efter 32 km får jag som sagt lite återhämtning i backarna ner. Och det känns bra. Når slutligen målet och kan konstatera att tiden blir 3.17. Vilket räcker till klasseger i min åldersgrupp. Och om jag förstår resultatlistan rätt - är jag snabbaste dam bland icke elit, alltså ”amatörerna”. Och det är ju inte fy skam. Men resultatet är en sak, det hänger förstås på vilka som deltar. Prestationen är en annan och den och känslan efter loppet är kanske det viktiga. Och det kändes verkligen bra. Riktigt bra.

Med den känslan åker vi efter målgång, dusch och mat, hemåt. Till "vårat" pensionat utanför Berlin. Och sista dagen, sista biten hem.

Ännu ett lopp. Ännu en resa. Vart bär det av nästa gång?