Förhoppningarna på hårda snabba spår var stora, speciellt dagarna före årets Vasalopp. Fina spår var det men inte speciellt snabba. Det var som vanligt en kämpainsats som krävdes. Framför allt på myrarna de första milen där det var riktigt kärvt. Varken föret eller terrängen där passar en diagonalåkare som mig. Konstaterar återigen att det är stakträning som måste prioriteras till nästa år.
Precis som förra året kom de första hungerkänslorna redan före Evertsberg. Med blåbärssoppa och en halv bulle dämpades dock detta. Sen var det nytt fokus - nerförsbackar och snart Oxberg. Därefter känner man sig hemma, framför allt om man som mig åkt Tjejvasan 14 gånger, som ju startar i Oxberg.
Det var de absolut sista krafterna som tog mig fram på målrakan. Ville inte riskera att ännu fler deltagare med gula nummerlappar åkte om, anade nämligen att mitt mål att bli bland de 100 främsta damerna var nära att misslyckas detta år. Tiden var ok, inte min bästa men heller inte min sämsta. Är egentligen hur nöjd som helst med 6.17 och framför allt att placeringen blev bland de 100, nämligen 95.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar