Under morgonens mycket tidiga och mycket korta jogg i centrala Borlänge dyker bilder från helgen upp på näthinnan.
Det är främst två saker jag reflekterar över så här i efterhand.
Dels att vi är ett gäng hängivna skidåkare. Ett brinnande intresse som för oss samman. Från motionärer på min nivå till de som verkligen ger skäl för namnet elitmotionär. Det som slår mig är gapet mellan motionär och elitmotionär, vad som skiljer oss åt. Eller i klartext: Hur åker man Vasaloppet en halvtimme till en timme snabbare?
Det handlar inte bara om fler timmar, vilket det i grund och botten är. Mina förebilder tränar ungefär dubbelt så mycket som mig. Andra faktorer är variation i träningen. Stavgång, olika styrkepass, rullskidor, spinning, yoga och löpning. Distans varvas med intervall och periodiseringar i träningsmängd/kvalitet förekommer. Men förändringar i träningsprogram, på grund av skador, finns även här. Rörlighet, balans, stabilitet och styrka ingår i större grad.
Min slutsats blir att det finns mycket att förändra. Och så länge det finns utvecklingsmöjligheter finns det motivation att satsa vidare :-)
Dels reflekterar jag över alla övningar vi går igenom, i teorin och rent praktiskt själva och på en adept. Så nu längtar jag verkligen till Orsalägret och de teknikpass vi återigen ska leda själva.
Det är fortfarande mörkt när jag kommer tillbaka till hotellet. Inspirerad av helgen avslutar jag med några stabilitetsövningar. Jag intar frukost strax efter att dörrarna till matsalen öppnats. Ekologiskt. Dämpad belysning och Borlängenyheter framför mig på bordet, varvat med lite DN och övriga Sverige och världen.
Det har redan varit en lång morgon då jag sitter på det tidiga tåget till Stockholm. Frågan är bara om mitt tåg vidare till Nässjö kommer att gå i rätt tid?
Jag förbereder mig på en lång dag och plockar fram helgens anteckningar. När jag ändå har det i färskt minne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar