Vila?

Det är katastrof. Nästan lika illa som att vara sjuk eller skadad. En helg utan skidåkning. Jag sitter i bilen och byter om till löparskor. Dock har jag ingen aning om att ordet katastrof ska få en helt annan innebörd, bara en timme senare.

Nu ska jag ta mig runt elljusspåret, mer för att reka hur illa det är med skidspåren. Jag är i Falköping eller rättare sagt uppe uppe på Mösseberg, där spåren visserligen är perfekta - för ungdoms- och juniortävlingen Tour de Mösseberg :-) Ingen hänsyn tas till en motionär som har König Ludwig Lauf endast en vecka bort (om det nu inte blir inställt, vilket vi inte vet förrän i morgon).

Då jag sprungit kanske halva rundan, där grus i skidspåren dyker upp med en alltför tät regelbundenhet, märker jag plötsligt att en backe på kanske 75 meter är helt snötäckt, helt utan den gråa nyansen av grus. Jag springer den korta vägen som är kvar till bilen, gör ett snabbt skobyte samt greppar skidor och stavar. Tio stakintervaller uppför backen är ändå bättre än inget.

Hinner i god tid till sprintdeltävlingens semifinal. Olof gör sitt bästa och är nöjd. Det bli ingen final men att ta sig till semi är inte så dåligt. Sen är det Carl. Laddad som aldrig förr. Starten går, han vinglar till- och ramlar. KATASTROF! Är man 12 år och går in för det man gör- är detta katastrof. Ordet får som sagt en helt annan innebörd och jag inser att jag överlever en helg utan direkt skidträning.

Då vi efter sprinten åker till Varnhem för att installera packning på klostervandrarhemmet och äta, hinner jag med 20 snabba löpminuter till :-) Backe. Som sagt, all träning är bättre än inget.

Nu väntar kvällens klassiska distansdeltävling för barnen, tillbaka till Mösseberg.

Vila? Det gör vi ett annat år.