Luciamorgon. Minusgrader. Snö. Förhoppningar om sol. Vissa dagar är bara bättre än andra.
Jag skickar en tacksamhetens tanke till den reseledare som "offrade" sig och tog den julmarknadsresa som jag egentligen skulle haft denna helg. Vad är väl en bussresa om man har möjligheten att stå på skidor, känna på snön och uppleva fina fjälldagar?
Jag avstår dock avsiktligt barnens tävlingspremiär i Älvdalen idag. Det kommer fler tävlingar men möjligheten till ett riktigt långt skidpass, det dyker nog inte upp på ett tag.
Värmer upp med femmans första halva. Det känns bra. Trots tremilen i går eftermiddag. Skidorna fäster. Full aktivitet vid stadion och solen är på väg upp. Nu är det bara att ge sig ut.
På milspårets andra varv blir jag plötsligt omåkt av en dam - troligtvis i min egen ålder. De yngre de kör långt, länge och sakta. Men denna kvinna har fart under skidorna. Jag hinner inte blinka förrän hon är utom synhåll. Hinner inte ens tänka tanken om att hänga på. Får istället annat att tänka på. Jag har nämligen passerat ostbackarna och det köldhål som tar sin början där. Vips försvinner känseln i fingrar och tår. Ökar farten och frekvensen i de långa backarna och snart har blodcirkulationen fått igång de nedkylda delarna. Ett stickande i tår och fingrar övergår snart i full känsel och en behaglig värme. Denna kyla. Antagligen enda nackdelen med skidåkning.
På tredje varvet, vid samma långa backe efter ost, kommer ännu en dam i min egen ålder - och åker om. Jag tänker att det är tur att jag inte ska åka Vasaloppet i vinter. Eller är det just faktumet att jag inte ska åka som gör att formen är sämre? Den där extra motivationen att ge ännu lite mer på träningen - den kommer kanske med startbeviset?
Kanske ska jag försöka få en plats 2016?
Jag fortsätter backen upp och åker ikapp några damer/kvinnor/tjejer? De hade nog några år kvar till 50, men det stärker mitt självförtroende. Helt kass är jag inte. Och det är ju faktiskt bara lucia och två veckor kvar innan jag är här igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar