För vilket år i ordningen jag är på Skidting, har jag ingen aning om. En trevlig kväll med sammanfattning av säsongens småländska skidåkning och hur vi utifrån dagsläget blickar framåt. Läger och tävlingar. Men också frågeställningar om hur vi jobbar vidare? Nya konstsnöanläggningar? Faktum är att det sistnämnda är en förutsättning. Vi ser i statistiken som presenteras av Längdkommitten att zontävlingarna för de yngsta åkarna uteblir i vissa delar av distriktet - på grund av snöbrist, de har nämligen ingen konstsnö. Ska skidsporten överleva behöver vi snö. Och för mig är ju som sagt en konstsnöanläggning i kommunen lika självklart som till exempel en ishall. Vi är kanske där snart?
Dessutom fick vi under kvällen en rapport från Smålands representant i Svenska Skidförbundets styrelse, och främst då statusen på den fråga som ligger alla (?) skidåkare varmt om hjärtat: OS i Stockholm 2026. Det står mellan Sverige och Italien. I dagsläget är längdåkningen planerad i närheten av Botkyrka. En stor vinst med ett eventuellt OS är ju att det byggs en ordentlig skidanläggning i Stockholm. Det är där det bor mest folk och där vi kanske hittar nya blivande stjärnor? Se på Norge - Holmenkollen ligger bara en kort resa med Trikken från Oslo.
Nåväl. Från Skidting till rehab. Inte alls lika kul. På grund av kyla har det inte heller blivit någon rullskidåkning. Däremot stakmaskin två (!) gånger. Och till skillnad från rehabträning så är det både kul och inte speciellt tidskrävande med Skierg-träning.
Skidting i Vrigstad. En liten skara människor. I en smal sport. Som - för att överleva - behöver mer än engagerade människor, nämligen snö. En fråga som blir alltmer betydelsefull i dessa sammanhang.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar