Sitter på tåget till Malmö. Tillsammans med två trevliga kollegor ser jag fram emot en givande dag.
Tågresa. Tid för reflektion. Var är jag? Vad vill jag? Hur mår jag?
Det är snart ett halvår sen den ödesdigra stukningen en vecka före Stockholm Marathon. Ett riktigt tufft halvår. Rent mentalt. Förutom att jag pressar hälsenan alldeles för hårt under fem tuffa O-Ringendagar, har jag i princip bara rullskidåkt och gjort tåhävningar under denna tid. Inkluderat i tåhävningarna är diverse andra styrkeövningar såsom armhävningar, situps och ryggövningar. Dessa blir av bara farten och måste ändå ses som ett stort plus, mitt i allt elände.
Hör ibland kommentarer om att jag tränar mycket (efter att ha läst bloggen). Allt är relativt, men mycket är att ta i. I vanliga fall brukar jag träna fyra gånger per vecka, kanske 4-5 timmar. Detta halvår har mängden halverats.
Av veckans 168 timmar är detta försvinnande lite. Läser man en träningsblogg upplevs säkert den tid som läggs ner på träning som betydligt mer eftersom man fokuserar så på dem. Och analyserar. Och kommenterar. På detta vis blir ibland de få timmarna träning nästan som hela ens vardag.
På frågan var jag befinner mig idag så är svaret fortfarande under rehabilitering. Trots allt mår jag ändå ok. Ibland är det riktigt tungt och alltid saknar jag min löpträning och framför allt mina träningskompisar. Men jag känner hopp om att bli bra i foten. Stockholm Marathon hägrar där i horisonten och jag tror verkligen att jag kommer att vara med då.
Jag vill fortsätta att blogga och jag vill komma igång med träningen igen. Detta går hand i hand. Ingen träning, inget bloggande. Mer träning, mer bloggande.
Mitt närmaste mål är det jag bland annat skriver om - en av anledningarna till bloggen, Marcialonga.
För mig är inte resultatet det viktiga. Det blir ännu mer tydligt med denna skada. Jag vill träna för att jag vet att jag mår bra då. Marcialonga med flera tävlingar är en sporre. Det sociala, som i detta fall vår Italienresa innebär, är det som fyller på energi. Det ger helt enkelt extra mening i tillvaron.
Vad gäller framtiden har jag återbesök hos sjukgymnasten nästa vecka. Då har jag kommit upp i en träningsmängd á 30 minuters löpning tre gånger per vecka. Om jag har riktig tur, får jag börja träna - som vanligt, efter sjukgymnastbesöket. Jag lever på hoppet - om en tillvaro med träning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar