Det är inte alls som Vasaloppet. Här har vi sovmorgon. Och efter en god natts sömn äter vi en underbar frukost. Vi får skjuts av de nya skidvännerna från Karlskrona som bor på samma pensionat. Vi är på plats 45 minuter innan start. Det räcker väl i kylan. Känns som om deltagarantalet är lika stort som ett startled i Vasaloppet, vilket gör att det inte är någon trängsel. Carola, jag och Peter lägger ut våra skidor, ställer oss i toakön och springer slutligen en runda innan vi tar plats.
Det är en klarblå himmel. Solen når snart över bergstopparna och vi anar att det ska bli en strålande dag. Men kall. Det är minus 25 på sina ställen. Vi är dock påpälsade - som värsta motionärer. Det är inte bekvämt att tävla i överdragskläder, dubbla handskar och mössor. Rånarluvan sitter inte alls bra och det är knöligt med öronskydd under och en tjockare mössa över. Men det ingår liksom. Om inte annat kommer vi att minnas just dessa detaljer, kanske inte loppet i sig.
Det verkar inte bli någon uppvärmning, säger jag till Carola och Peter. Det är alldeles tyst. Peppande musik är inte något för tyskarna. Så går plötsligt starten. Det är trångt. Märker att många sämre skidåkare står före mig. Tvärstopp. Ryck framåt. Stopp igen. Har två gånger skidåkare framför mig som tappar ena skidan. Snart blir jag själv medveten om varför. En man i spräcklig dräkt tränger sig in i spåret framför mig och vips - har jag också tappat ena skidan. Får tvärstanna, vända mig om och snabbt knäppa fast pjäxan igen. Ur spår går jag inte. Har man fått en plats så är man rädd om den. Inte helt lätt att tränga sig in i ett spår. Då är risken stor igen - att ännu en person tappar skidan.
Efter ett tag släpper det. Som vanligt. Dags att åka i sitt eget tempo. Kylan är ok. Inne i skogen och skuggan känns det på vissa ställen att det är kallt. Fryser ena stunden om tårna sen är det fingrarna. Det växlar. Kilometer efter kilometer.
Skyltar med texten: Gefärlische abfahrt dyker upp ett par gånger. Det farligaste med dessa nedfarter är ens medtävlnade. De ligger som plockepinn i vissa backar och man får snirkla sig emellan. I en backe kommer en man bakom i hög fart och jag hör att han inte kommer att klara kurvan. Jag lägger mig ner, vill inte riskera en krock. Är alldeles vit efter fallet. Tappar fokus för en stund men snart är jag uppe igen.
Koncentrerar mig på den vackra omgivningen. Vi åker i en dal med berg på båda sidor. Himlen är fortfarande klarblå och solen skiner vackert. Faktiskt värmer den lite. Men sen in i skuggan en stund igen. Kyla. Och så ut i solen. Kilometer efter kilometer.
Klockan tolv passerar jag en liten kyrka där klockorna är i full ringning. Inte långt kvar. Stakar på. Kilometer efter kilometer.
Äntligen kommer skylten: 1 kilometer. Snart mål. Stakar på längs vattnet. Ser det blåa målet. Försöker mig på en spurt. Sen - i mål.
3.35. Mycket bättre tid än jag kunnat ana.
Hämtar ut jackan. Äter. Kollar resultat. Möter Peter som kommer i mål. Mer mat och sen hem till duschen på pensionatet.
Segraren i varje klass får en startplats till nästa års lopp. Lite snöpligt är det väl att jag är 15 sekunder från en fri startplats 2013. Jag har nämligen en ryska framför mig, som jag i efterhand ser att jag tagit in på hela tiden. Hade det varit några kilometer till hade jag antagligen tagit henne. Nu blir jag i stället tvåa. Och är supernöjd med det. Kanske tar jag ryskan nästa år?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar