Svängis

Vi glider in mot Svängis Våffelstuga ett par minuter före tio. Först på plats - det har ju inte ens öppnat.

I väntan på att våffeljärnet - det över den öppna elden - ska bli varmt, bjuds vi på en kopp kaffe och varm choklad.

Vi sitter i en liten stuga utan varken el eller vatten. Vid elden sitter Svängis, som han själv uttryckter det - en gammal man med skägg, som levande reklam för en svunnen tid. Jag tänker att denna bild skulle sälja i Tyskland. Ja varför inte Holland och Danmark också. Exotiskt. En stuga i skogen. Ensamheten. Lugnet. Och så Svängis. 

Vi får en mycket trevlig pratstund om allt mellan himmel och jord, men framför allt om skidåkning. Han har också åkt König Ludwig Lauf och Marcialonga - men som han säger - för väldigt länge sen.

Jag förstår då vi sitter där och småpratar, varför min pappa alltid stannar till här. Det är inte främst för våfflorna. Det är den unika människan bakom. Svängis. Själv har jag jobbat ihop med honom för så där 25 år sen. Men många människor har passerat sen dess och jag förstår att han inte minns just mig. 

Det kan bli medaljer i dag, säger han innan vi tackar för oss och skidar vidare på Burusjöspåret.

Vi hinner hem till loppet. Och visst har han rätt- två medaljer till Sverige. Vilken dag :-)