Att springa genom hela New Yorks, från Staten Island, via Brooklyn, Queens, Bronx och så klart Manhattan, tillsammans med drygt 50 000 andra löpare, är givetvis fantastiskt. Kanske därför jag springer för tredje gången?
Men det mest intressanta inför dagen är huruvida kroppen klarar detta eller ej. Jag har inte ett enda långpass - på asfalt. 25 km är det längsta jag sprungit, med kanske hälften på hårt underlag. Om jag har tre pass på 15 km - så är de i vilket fall som helst på mjukare underlag. Och ett maraton, gott folk, springs på asfalt! Här i New York är det till och med betong, vilket sliter ännu mer på kroppen.
Men för att ta det från början så blir vädret inte riktigt så illa som prognosen visar. Stormvindarna kom aldrig även om det blåste rejält. Minusgraderna det varnades om vid starten stannade på ett par plus. Men kallt var det. Själv var jag utrustad med dubbla tröjor, dubbla handskar och mössor, fodrade tights och en tjock jacka över. Så det var väl ok. Men tårna. Det tog minst två miles innan de var uppvärmda.
Själva löpningen gick bra fram till halva loppet ungefär. Flåset var ok. Men benen. Som maratonlöpare måste man förbereda kropp och sinne - och framför allt ben - för långa asfaltpass! Och har man inte gjort det - får man helt enkelt ta den smärta som förr eller senare dyker upp. Att jag kommer i mål på omkring 4.13 tycker jag är helt ok.
Och kanske är ändå höstens förkylningar - och uteblivna träning - det som möjliggör detta? För man vet aldrig. Hård träning med flera långpass på asfalt - skulle också kunna skada kroppen, och då hade ju inte ens en start i årets New York City Marathon, varit möjlig.
Nu blir det istället en blandning av fantastisk stämning och hård smärta :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar