Uppe vid stadion hör jag av andra längdåkare att en runda i delar av Fjället runt, Milen och Stugbyspåret går att åka. Det var åratal sedan jag åkte Milen och Fjället runt - mina absoluta favoriter här uppe.
Det blir ett varv på vad jag skulle säga, så nära gamla Milen som möjligt. Ett varv med en medelpuls mitt emellan vilopuls och blodsmak, det vill säga inte allt för ansträngande och heller inte helt lugnt.
Efter att ha passerat nedanför nya Ost-6:an dyker snart Milens lååånga motlut upp. Bästa backen. Förutom skidornas skejtglid och stavarnas rytmiska isättning, är det helt tyst. Blickar jag uppåt något högre än mot backens slut, skymtar den blåa himlen. Solen värmer skönt och jag tänker för en sekund att detta är livet. Just nu. Med andra ord - skifulness. Igen.
Strax innan jag passerar Väst-6:an ser jag Lotta med familj. Vi hinner bestämma träff i våffelstugan, vilket innebär att skidåkningen för dagen snart är till ända. Men jag har fått min mil och är klart nöjd med det. Vem vill missa en trevlig fika med goda vänner?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar