Jag har inte varit så här dåligt tränad på många år. Konstaterandet ekar i min metala bubbla då jag med tunga steg ser min betydligt mer vältränade svägerska stadigt öka tempot framför mig. Snart syns inte hennes självlysande jacka längre, då den försvinner långt framför mig i den mörka gryningen.
Jag kontrar dock tankarna om att vara otränad. Här gäller att vinna mentala poäng för att hitta den form jag snart behöver. Det är inte första hösten jag är skadad, dessutom var jag förkyld nära nog en halv höst för några år sen.
Denna höst har jag bara haft ett par dagars förkylning, veckan före jul. Knäskadan är bättre och jag fokuserar hellre på att jag kan springa sju kilometer än att jag är långt efter min svägerska.
Rullskidåkningen har fungerat bra fram till Torsbylägret i november, cyklingen har varit ett bra komplement och framför allt har jag styrke- eller cirkeltränatat mer än någonsin - åtminstone i modern tid. Gamla meriter är inte mycket att komma med.
När jag denna morgon passerat de flesta gårdar runt Brånnestad och snart återser Hennebjörkes ägor, har jag ändå rent mentalt fokuserat kring det som fungerar och kan se ljust på den kommande skidsäsongen - trots att jag löpmässigt har en bra bit kvar.
Vi avslutar träningen med ett kort och intensivt styrkepass.
Och jag är åtminstone ett pass närmare skidåkningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar