Det är med stela ben jag ger mig iväg denna ljuvliga tisdag eftermiddag. Jag har hundra minuters löpning framför mig. Gårdagens cirkelträning och dess träningsvärk kan inte stoppa mig. Dessutom brukar det gå stelt och sakta i början. En slowstarter. Men jag vet att då jag når toppen av Sixtenssonbacken, och stannar för första vätskepåfyllning, har den värsta stelheten försvunnit.
Solen nästan värmen, det är vindstilla och på håll hörs trafiken från Kisavägen, då jag återigen startar igång efter att fyllt på med vatten. Två kurvor, sedan passerar jag nästa hus. Ingen hund som springer ut idag. Det var det ärligt talat inte sist heller, men - en gång kom en hund utspringandes. Och har man som jag erfarenheter av lösspringande hundar då jag tränar, minns jag såklart sådant. Men det är lugnt idag och klättringen uppför fortsätter. Faktiskt ända upp till toppen av Bodabacken, där jag kommer ut.
Sen är det nerför och Skurugatavägen hem. Välkänd terräng, så att säga.
Och 100 minuter. Inte för att jag måste. För att jag vill. Mitt löpprogram skrivet för mig, av L-G Skoog, är mitt mantra just nu. Ett program med målsättning att hålla mig skadefri och som bonus att återfå löpglädjen (och kanske i framtiden få till ett maraton igen...).
Idag finns den där. Glädjen av att springa. Och springa långt. Jag inser att jag saknat detta. Springa är rena terapin. Man springer av sig det som varit och ser fram emot det som kommer och upplever det som är. Just för stunden.
Det är nästan som rena lyckoruset. Och det varar i 100 minuter. Jag känner en enorm tacksamhet att jag kan göra detta. Det är den här känslan och kanske en aningens bättre form, jag söker efter, då jag i januari passerar 50 år. Känslan den finns där och formen - den är på gång.
Solen nästan värmen, det är vindstilla och på håll hörs trafiken från Kisavägen, då jag återigen startar igång efter att fyllt på med vatten. Två kurvor, sedan passerar jag nästa hus. Ingen hund som springer ut idag. Det var det ärligt talat inte sist heller, men - en gång kom en hund utspringandes. Och har man som jag erfarenheter av lösspringande hundar då jag tränar, minns jag såklart sådant. Men det är lugnt idag och klättringen uppför fortsätter. Faktiskt ända upp till toppen av Bodabacken, där jag kommer ut.
Sen är det nerför och Skurugatavägen hem. Välkänd terräng, så att säga.
Och 100 minuter. Inte för att jag måste. För att jag vill. Mitt löpprogram skrivet för mig, av L-G Skoog, är mitt mantra just nu. Ett program med målsättning att hålla mig skadefri och som bonus att återfå löpglädjen (och kanske i framtiden få till ett maraton igen...).
Idag finns den där. Glädjen av att springa. Och springa långt. Jag inser att jag saknat detta. Springa är rena terapin. Man springer av sig det som varit och ser fram emot det som kommer och upplever det som är. Just för stunden.
Det är nästan som rena lyckoruset. Och det varar i 100 minuter. Jag känner en enorm tacksamhet att jag kan göra detta. Det är den här känslan och kanske en aningens bättre form, jag söker efter, då jag i januari passerar 50 år. Känslan den finns där och formen - den är på gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar