Det är 6 plusgrader då jag vid halv fem anländer till konstsnöbanan. Solen skiner och det är en blå himmel. Regnet från i morse har upphört och molnen har skingrat sig.
Just kombinationen sol och ett lätt skidpass på en timme, är just vad jag behöver nu. Tröttheten i slutet av veckan, är så när som bortblåst på efter 15 km. D-vitamin och endorfiner. Eller något annat. Piggare är jag i vilket fall.
Gårdagens tempopass i form av klubbmästerskap i skejt, sitter kvar i benen och det är skönt att åka av sig. Njuta i vårvärmen av varje skejttag. Växel två. Växel fyra. Växel tre. Och faktiskt vid de riktigt lätta partierna, växel fem.
Jag möter min klubbkompis. Hon var "bara" 30 sekunder efter mig igår. "Bara" för att hon börjat åka skejt i år. Själv har jag åkt sen det kom, på Gundes tid. Även om jag inte förrän under de senaste åren fått kläm på växlarna, har jag ändå åkt. Imponerande av min klubbkompis i vilket fall.
Många av mina andra klubbkompisar åkte Tjejvasan förra helgen. Och slog rekord. Så gott som alla. Trots att de blivit ännu ett år äldre. Så jag menar, även jag borde kunna bli bättre - även om det kanske inte känns så. Upplever att alla andra når en nivå högre och jag själv står och trampar på samma plats. Men det kanske inte gör något? Dagens pass var i vilket fall en energihöjare. Allt handlar ju inte om tider, placeringar och personbästa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar