Du hade varit i mål nu om du kört själv, säger han som fyller 14 i dag. Kanske. Men troligtvis inte. Carl och Olof har en hel skidsäsong bakom sig, mer träning och starkare muskler än för ett år sen. Ska jag ha en chans behöver jag ha en rejäl ledning när det kommer till spurtuppgörelse. För där, några 100 meter innan mål, dyker Carl upp igen. Ligger och lurpassar hela passet och avslutar som en Northug i form. Krossar motståndet.
Vi cyklar i Brännemon. Det blir kort och snabbt. Motsatsen till där min kropp är som starkast, långt, länge och långsamt :-)
Känslan är ändå på topp. Det är kul att träna ihop, tempo och prestation är inte så viktigt då. Inga längder, inga tider och som vanligt ingen klocka.
Och den där positiva känslan, den är svårslagen som motivationsfaktor.
Svårslaget är också det tal under gårdagens idrottsgala här i Eksjö, som hölls av Årets Idrottsledare, Anki. En eldsjäl ut i fingerspetsarna. Genast blir det tydligt vad idrotten handlar om. Glädjen. Tack Anki. Det är ju därför vi tränar som vi gör. Det gäller inte bara friidrottsungdomarna, det borde gälla alla.
För det är glädjen vi måste hitta. Om vi vill ha en vardag med regelbunden träning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar