Vilken lycka att hinna med ett skidpass. Efter en helg i Växjö, på Telekonult Arena och årets inomhus DM.
Som funktionär. Under lördagen lär jag mig om stavhopp och vad man som ideell kraft kan bidra med där.
Under söndagen kan jag med säkerhet kamma in 10 000 steg efter att ha haft min bas på tävlingssekretariatet och hela dagen gått med listor till start, speaker och prisutdelare.
Att som förälder se sina barn, denna helg i singular i stället, sitt barn - eftersom bara Carl är med, är ingen garanti. Mellan stavhoppsklasserna under lördagen får jag dock möjlighet att se finalen på 60 m. Det är det enda jag ser av Carls tävlande. Så där står jag framför målet i min funktionärsväst och ser Smålands snabbaste sprinter korsa mållinjen på nytt pers, 7,26. Sen är det arbete igen. När vi lämnar arenan är det sedan länge mörkt ute.
Fortsätter den plogade cykelvägen mot sjön.
Vilken vacker morgon. Jag minns plötsligt den förundranslista jag nyligen läste om. Alltså en lista på olika saker som väcker vår förundran. Tänker att denna morgon absolut har en plats på min lista. Den ger nytt hopp och ny energi till dagens funktionärsjobb. Kanske det är denna löptur som också bäddar för kvällens pass, det skidpass jag inleder dagens inlägg med. För när jag kommer hem beger jag mig till skidstugan och åker delvis på konstsnön och delvis på natursnön på femman.
Med pannlampa. Och det är så underbart. För en som bidragit till föreningssveriges fortlevnad en hel helg. Att själv vara utövare. Där någon annan bidragit med sin tid och sitt engagemang. För det är klart att det har spårats även idag. De ideella insatserna görs ju på många håll.
Som funktionär. Under lördagen lär jag mig om stavhopp och vad man som ideell kraft kan bidra med där.
Under söndagen kan jag med säkerhet kamma in 10 000 steg efter att ha haft min bas på tävlingssekretariatet och hela dagen gått med listor till start, speaker och prisutdelare.
Att som förälder se sina barn, denna helg i singular i stället, sitt barn - eftersom bara Carl är med, är ingen garanti. Mellan stavhoppsklasserna under lördagen får jag dock möjlighet att se finalen på 60 m. Det är det enda jag ser av Carls tävlande. Så där står jag framför målet i min funktionärsväst och ser Smålands snabbaste sprinter korsa mållinjen på nytt pers, 7,26. Sen är det arbete igen. När vi lämnar arenan är det sedan länge mörkt ute.
Som skidåkare är det med vemod jag tänker på den skidåkning denna dag skulle kunna bjuda på. Men det är ingen idé att gråta över spilld mjölk. Vi ser framåt istället.
Söndag morgon. Det är nu riktig vinter även i Växjö. Jag snörar på mig dubbskorna, lämnar hotellet och ger mig ut i den ännu inte ljusnande dagen. Det är nyplogat. Springer genom gågatan och ner mot den vackra kyrkan.
Fortsätter den plogade cykelvägen mot sjön.
Vilken vacker morgon. Jag minns plötsligt den förundranslista jag nyligen läste om. Alltså en lista på olika saker som väcker vår förundran. Tänker att denna morgon absolut har en plats på min lista. Den ger nytt hopp och ny energi till dagens funktionärsjobb. Kanske det är denna löptur som också bäddar för kvällens pass, det skidpass jag inleder dagens inlägg med. För när jag kommer hem beger jag mig till skidstugan och åker delvis på konstsnön och delvis på natursnön på femman.
Med pannlampa. Och det är så underbart. För en som bidragit till föreningssveriges fortlevnad en hel helg. Att själv vara utövare. Där någon annan bidragit med sin tid och sitt engagemang. För det är klart att det har spårats även idag. De ideella insatserna görs ju på många håll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar