Det blir skidor både på längden och på tvären. Först Valbacken. Säsongspremiär. Efter flera dagars ihållande kyla känns minus sju grader rent behagligt. Det är fantastiskt att ha en skidbacke några mil hemifrån. Tacksamheten över ideellt arbetande Ingatorpsbor är stor. Det blir några härliga åk, några svängar och sen är man nere.
Innan mörkret faller på är vi hemma igen. Byter om och ger oss i väg till skidstugan. Det blir femman för Carl och femman med genväg för Olof och mig. Barnen skejtar på och förklarar vilken stil som är vilken växel, eller hur det nu är. Själv har jag aldrig lärt mig de olika växlarna. Vasaloppet går som tur är i klassisk stil.
Åker hem och lämnar barnen. Själv åker jag tillbaka till skidstugan. Tyvärr är det redan mörkt. Det får bli elljusspåret denna kväll med. På varv tre av fyra kommer jag ifatt klubbkompisen Lennart. Han är på sitt sista varv och ropar till mig att han hänger på. Spurtar. Det blir en tempoökning jag inte är van vid. Den berömda blodsmaken är inte långt borta. Stakar på och kommer halvvägs på banvallen då han ropar att det får vara nog. Jag fortsätter i samma tempo. Gamla Vasaloppsrävar kan man inte lita på. Snart hittar han kraft och är om igen.
Sista varvet går något lugnare. Det blir samma längd och tid som i går, ca 15 km och drygt en timme. Nu är jag faktiskt helt slut. Först löpning med Malin i morse, slalom och längd med barnen och till sist ett eget träningspass. Dessutom hinner jag jobba några timmar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar