Bloggen startar i mars, dagarna efter mitt sjunde Vasalopp. Under drygt sex timmar, som loppet tar, funderar jag på hur jag ska få tillbaka motivationen. Märker nämligen att både Tjejvasan och Vasaloppet känns som en rutin. Glädjen har svalnat. Kommer fram till att en blogg kanske kan vara inspiration nog. Veckan efter Vasaloppet ska jag nämligen tillbringa på Idre Fjäll. Nu är det så väl att även mannens kusin, tillika min blivande bloggmentor, finns på plats. Och bloggandet startar. I syfte att motivera mig. Få tillbaka glädjen och meningsfullheten. Att nå ut till andra. Kanske inspirera en och annan?
Vårens träningar genomförs oftast med min allra bästa träningskompis, Malin. Vi ger oss ut innan våra familjer vaknar. Hinner ventilera både det ena och det andra innan det är dags för en välsmakande frukost.
Men sen händer det som sätter stopp för löpträning lång tid framöver. Veckan innan Stockholm Marathon blir jag helt oväntat sjuk. En jätteförkylning. Är ändå med barnen och skuggar dem på orienteringen. Det är då det katastrofala inträffar. Stukar foten. Så illa att maran blir inställd. Provar ändå att springa någon vecka senare men det gör ont. Det hela resulterar i vila fram till O-Ringen som jag genomför med en lika stor smärta varje dag. Hälseneinflammationen är ett faktum och det är bara vila som gäller. Vila från löpning.
Jag får rehabövningar av sjukgymnasten. Och åker rulklskidor. Skurugatavägen blir min favorit även när det gäller rullskidåkning (vid maratonträning är den en favorit sedan tidigare). Jag har aldrig åkt så mycket rullskidor. Men spinning och cykling har jag svårare att komma igång med. Behöver nog en träningskompis även där.
Framåt slutet av oktober får jag börja springa. Små korta rundor. De blir sakta längre och till slutet av året är jag uppe i 45 minuter. Men då har jag inte fokuserat så mycket på löpningen. Snön har nämligen kommit och skidåkningen får prioritet ett. Det stora målet är Marcialonga i januari. Det är många skidmil innan nyår och hälsenan känns bara lite på morgonen men annars ok för att springa. Det blir alltså ett bra slut. Bloggen ger mig den inspiration jag har saknat. Barnen undrar om jag ska fortsätta bloggandet efter Italienloppet. Och det ska jag faktiskt. Det blir inte bara ett projekt inför den stora utmaningen. Det blir en del av vardagen. En rolig del.
Målen för nästa år är förutom det ovan nämnda Marcialonga även Vasaloppet. Efter förra årets fjortonde Tjejvasalopp känner jag att ett uppehåll 2011 är det rätta beslutet. Men man vet aldrig, hoppar någon av mina klubbkompisar av, kanske jag "offrar" mig och tar platsen.... Det blir mitt åttonde Vasalopp i mars. Siktar på 10. Sen blir det Öppet Spår med Malin.
När det gäller löpningen ser jag fram emot Stockholm Marathon. Känns foten bra i vinter anmäler jag mig till Lidingö Ultra i maj. Min kusin har flaggat för Malmö halvmarathon i augusti och, tja, varför inte? Det hänger på hälsenan, så är det.
I november väntar den stora utmningen. Men det skriver jag mer om senare. Vad jag däremot inte är säker på än är nästa vinters långloppsutmaning. För har man väl fått smak för långlopp utanför Sveriges gränser, är det svårt att enbart ha siktet inställt på Vasaloppet....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar