-See Manhattan!
En löpare bakom skriker i glädje. Vi har kommit till Queens, men fortfarande är det en bit kvar till första avenyn.
Starten på Staten Island går i ett lugnt tempo. Klockan är 10.10, söndag förmiddag, och Frank Sinatras New York, New York ljuder från högtalarna. Sex timmar tidigare ringer väckningen. Därefter frukost, busstransfer och väntan. Jag startar i ett lugnt tempo. Gör några fotostopp på bron och snart är jag över.
-Welcome to Brooklyn! Ingen tvekan om vart man är.
-Go Sweden!
-High five!
I´m in.
Plötsligt tystnar hejaropen. Jag har kommit till judekvarteret i Williamsburg. Som om man hoppar in i en 50 år gammal svarvit film. Ganska häftig kontrast.
Avverkar halvmaran innan Manhattan. Det hade räckt med 21 km i dag. Det tar två timmar och mycket kraft.
Äntligen Manhattan. Första avenyn. Publiken är enorm och för en sekund kan jag glömma smärtan. Inte specifikt höften utan benen, eller hela kroppen.
Den stora svenskhejarklacken står på 69:e gatan. Jag har då avverkat 27 km och är helt slut. Men, snart 30 km. Dags att räkna ner. 12 kvar, 11, 10....
Efter Bronx är det återigen Manhattan. Bita ihop.
5 km kvar. Hur lång tid kan det ta? Femte avenyn. Den är onödigt jobbig.
Benen värker, huvudet snurrar. Men jag kommer att klara det.
Mål i sikte. Försöker spurta. Man vet aldrig, de sista sekunderna kan innebära en bättre minuttid.
4.15!
Det kunde lika gärna ha blivit DNF eller ingen start alls.
Enjoy the pain. Urjobbigt och fantastiskt på samma gång.
Jag fixar det. New York City Marathon. För andra gången.
Stockholm nästa?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar