Tur du inte hann längre i allafall, sa mina kollegor. De menar väl. Liksom så många andra. Omtänksamma medmännsikor gör sig till känna en dyster vecka som denna.
Men att avsluta årets Lopp i Mångsbodarna. 24 km. Ladda ett år och stanna efter drygt en och en halv timme, lätt uppvärmd och med den mesta kraften från all träning och mat, lagrad. Jag hade hellre kommit till Oxberg. Sex mil är åtminstone ett bra långpass och jag hade vetat lite mer var i resultatlistan jag låg. Eller till Eldris. Ja, givetvis ingen knäincident över huvudtaget. Men Mångsbodarna? Åka till Sälen för - 24 km stakning. Eller 20, för i första backen upp var det inte frågan om den klassiska teknikens växel 4.
Söndagen den 2 mars har lagt sig som en mörk skugga över mitt skidåkande liv. Men på något sätt måste det komma något positivt ur detta också. Och jag ska verkligen fundera på vad det kan vara.
Med undantag av en aprilhelg i Idre, är skidsäsongen över. Möjligtvis något stakpass på konstsnön -såvida både snö och knä håller.
Veckans fem vilodagar har nog ändå varit nödvändiga. Det har inte funnits utrymme för någon träning. I vanliga fall vilar jag en hel vecka efter Loppet. 90 km kräver det och i stället är annat inplanerat. Fem vilodagar efter 24 km, är inte alls nödvändigt. Men hur tränar man med ett skadat knä?
Lyckligtvis har jag, sedan januari, en inbokad tid hos sjukgymnasten nästa vecka. Samma knä men annan skada.
Sen är det bara att köra igen. Revanschlust och motivation stiger. Våren är här. Och som sonen sa häromdagen: Jag längar till rullskidåkningen.
Men att avsluta årets Lopp i Mångsbodarna. 24 km. Ladda ett år och stanna efter drygt en och en halv timme, lätt uppvärmd och med den mesta kraften från all träning och mat, lagrad. Jag hade hellre kommit till Oxberg. Sex mil är åtminstone ett bra långpass och jag hade vetat lite mer var i resultatlistan jag låg. Eller till Eldris. Ja, givetvis ingen knäincident över huvudtaget. Men Mångsbodarna? Åka till Sälen för - 24 km stakning. Eller 20, för i första backen upp var det inte frågan om den klassiska teknikens växel 4.
Söndagen den 2 mars har lagt sig som en mörk skugga över mitt skidåkande liv. Men på något sätt måste det komma något positivt ur detta också. Och jag ska verkligen fundera på vad det kan vara.
Med undantag av en aprilhelg i Idre, är skidsäsongen över. Möjligtvis något stakpass på konstsnön -såvida både snö och knä håller.
Veckans fem vilodagar har nog ändå varit nödvändiga. Det har inte funnits utrymme för någon träning. I vanliga fall vilar jag en hel vecka efter Loppet. 90 km kräver det och i stället är annat inplanerat. Fem vilodagar efter 24 km, är inte alls nödvändigt. Men hur tränar man med ett skadat knä?
Lyckligtvis har jag, sedan januari, en inbokad tid hos sjukgymnasten nästa vecka. Samma knä men annan skada.
Sen är det bara att köra igen. Revanschlust och motivation stiger. Våren är här. Och som sonen sa häromdagen: Jag längar till rullskidåkningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar