Är det värt det?

Vid sjätte kontrollen är jag helt borta.

Men det börjar redan kvällen innan. Somnar med lätt huvudvärk efter alla karuseller och berg- och dalbanor på Liseberg. Följande morgon ska vi i väg 7.30. Barn som är trötta och även vuxna. Hinner tänka mer än en gång: Är det värt det? Tidig morgon och ännu en hel dag. Hus och trädgård förfaller. Är det värt det? Och egentligen behöver jag mer löpträning, gärna väg och gärna utan stopp. För mig som är mer löpare än orienterare blir det ofta just många stopp. Var är jag? På bussen ner till Nybro frågar jag mig igen: Är det värt det?

Springer uppvärmningsvarv med sonen, U1 1,9 km. Sen bär det av på Ö3, lätt bana 4,2 km. Springer de första tre kontrollerna tillsammans med mannen som har samma på sin bana. Till fjärde kontrollen är jag själv. Men det finns tydliga ledstänger så dit är allt ok. Men sen. Kontroll fem, katastrof och sen kontroll nummer sex. Där frågar jag efter vägen hem. Springer mot norr vilket damen jag frågar upplyser mig om. Vänder igen. Tänk om jag inte kommer fram till stigen som leder tillbaka till tävlingsplatsen? Tvekar. Vänder igen. Gör ett nytt försök och snart har jag helt oväntat och helt osannolikt faktiskt hittat kontrollen. Tar kompassriktning till kontroll 7 - spik. Samma till kontroll 8. Därefter återstår två kontroller, med ledstänger. Hur enkelt som helst.

Orienteringsskorna som fick vila hela förra säsongen verkar ha torkat in en halvstorlek. Med skoskav och blåsor, genomsura skor och ett par strumpor som troligen aldrig mer blir vita igen, tar jag mig i mål.

Tiden blir 1.40. På en bana som ska vara lätt. Själv anser jag att den inte ens klassade i medelsvår utan snarare svår bana. För mig handlar orientering varken om tid eller placering. Det handlar om att hitta kontrollerna. På en svår bana blir det komplicerat.

Dagens pass blir - om man ser till tiden - ett långpass. Det innehåller tempoökningar de få gånger jag är säker på vägvalet, mycket backar är det och intervall - så klart.

Det har sina fördelar att vara ute länge. Det är nämligen ingen kö i duschen, som faktiskt fortfarande sprutar ut varmvatten.

Där står jag ensam i duschen, solen i ögonen och med himlen som tak. Just där och just då vet jag: Det är värt det.