Klockan sju tänds elljusspåret. Annika och jag från min stuga, är på plats. Utan pannlampa blir det att följa elljuset. Vid elljusspårets slut vänder jag dock inte utan tar chansen - fortsätter Hund- och Pulkaspåret och färdas rakt in i mörkret. Ögonen vänjer sig snart och faktiskt ser jag flera meter framåt. Dessutom ljusnar det hela tiden. Det blir ca 3.5 km i mörker, tystnad och bara de snöklädda träden vars konturer blir klarare och klarare. Hör skidornas glid framåt och den regelbundna stavisättningen. Sen är det helt tyst. För en stund är jag bara här och nu.
Försöker fokusera på dubbelstakningen. Stå på låret. Häng kvar med benet. Det är gårdagens teknikpass som gör sig påmind. Är det möjligt att förbättra tekniken? Eller är det för sent? Givetvis inte. Men det kanske tar lite längre tid.
På andra varvet möter jag både kända och okända ansikten. Men de flesta tidiga skidåkare denna morgon är okända. Anette och Annika möter jag innan det är dags att ge sig in i mörkret igen - ett mörker som snart förvandlats till ljusa dagen.
Tillbaka vid spårcentralen efter två varv, fyller jag på med vätska och gör mig redo för en runda på 18 km. Fortfarande ganska ensam i spåret. En helt fantastisk morgon. Det är aningen mildare än övriga dagar och jag är glad att jag la på lite mer blå extra. Det fäster kanon. Spåren är också något snabbare än tidigare. I dag är första dagen det känns ok i kroppen. Inte alls lika tungt.
Tillbaka efter den långa rundan står Susanna redo för fem kilomersspåret. Det blir det sista. Sen är det dags att lämna längdspåren och snart även stugan och Grönklitt. Nu går bussen i riktning mot Borlänge. Lunchstopp.
Snart är helgen ett minne blott. Ett starkt och härligt minne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar