Avslutar gårdagens Skurugatarunda med en rusch mot den snabba 11-åringen. Då hugger det till i högervaden. Bristning? (I ärlighetens namn hade jag lite känningar redan under morgonens löppass, då vi kör några 10 sekundersintervaller.)
Slår på "gubbvad" och anar att jag är rätt nära verkligheten. Någon form av bristning som kan uppkomma efter ett längre uppehåll.... Löppassen har ju inte varit påfallande många detta år.
Pust. Men jag har ju varit här innan. I skadeträsket. Eftersom grus och sten fortfarande täcker stor del av vägen är det ingen idé att ta fram rullskidorna än. Jag får nog fortsätta där jag var - i viloperioden. Och hade det inte varit för Stockholm Marathon - skulle det vara helt ok.
Ibland undrar jag om det inte vore bäst att lägga alla dessa lopp åt sidan. Istället satsa på att jogga runt samma bana ett par gånger i veckan och sen vara nöjd. Varken mer eller mindre. Få endorfinpåfyllnad och lite ny energi. Inga stora mål, ingen träningsblogg och inga mentala förberedelser. Bara ut en 30-40 minuter och sen klar. Det finns annat att fylla livet med. Inte läsa bloggar, köpa utrustning och kläder och inte lägga tid och pengar på anmälan? Eller ett helt "vanligt" Svenssonliv - som troligen inte består av någon träning alls? Nej, det är inget alternativ. Inte för mig.
Jag tar ett djupt andetag. Liksom för att hämta mig. Tillbaka till verkligheten. Som den närmaste tiden stavas styrke- och alternativträning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar