När många bänkar sig framför TV:n strax före åtta första söndagen i mars, har vi redan varit uppe i många timmar. Vid halv tre börjar folk skruva på sig.
Tävlingsklädda och redan med packningen i väskan och sovsäcken och liggunderlaget ihoprullat, beger vi oss till den tidiga frukosten. Det smakar inte alls bra. Men, som sagt, äta bör man.
I god tid före fem har vi parkerat bussen vid startområdet. Iklädda varma stövlar, dunjacka, överdragsbyxor mm beger vi oss med skidor och stavar till start. Eller till startledet. Nu ska vi köa en timme för att få en bra stratposition i respektive led. Klockan sex öppnas fållan in till ledet. Snabbt in med skidorna och sen tillbaka till bussen. Tina upp. Värma sig och vila. Dricka lite. Sen ut igen. Lämna väskan med duschombytet. Toakön. Tio i åtta ljuder det uppmaning från högtalarna: Alla ska ta plats i sina startled. Just då brukar jag stå i toakön - för kanske tredje eller fjärde gången? Toan går före. Jag hinner ändå. Nervös. Nervös. In i startledet och på med skidorna. Snart går skottet. Pang! Ett hav av skidåkare. Äntligen! Nio mils skidåkning i förhoppningsvis finfina spår, solsken och varför inte lite medvind?
Tänk att en hel dag ägna sig åt sin favoritsport - dessutom tillsammans med andra likasinnade. Kan en söndag vara bättre?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar