Det är nämligen stängt. Men det är inget som går att påverka. Jag ger det en ny chans på nyårsdagen istället. I morgon är det nyårslunch med våfflor - i stugan. Med andra ord har jag två tillfällen att se fram emot.
Jag åker Burusjöspåret med Carl. Det är sprintern som mötet långt-och-länge-åkaren. Distansen 15 km är långt för honom och relativt kort för mig. Det är iallafall precis att jag klarar av att hålla jämnt skägg med honom.
En bit upp i backen, vilken startar nere vid sjön som gett namn åt själva spåret, tänker jag på smärtan som Northug beskriver i sin nya bok. Smärttåligheten som antagligen är en av de viktigaste nycklarna till hans framgångar. Smärta som vi alla kan känna av. Som jag känner uppför den långa stigningen efter Burusjön. Det är nog bra att möta den. Och sedan fortsätta. Kaiser Maximilian Laufs banprofil visar på tuffa backar. Och det är just smärta.
Efter andra vägövergången meddelar Carl att han tänker köra fort de sista kilometerna mot mål. Själv har jag bara ett tempo. Och i det fortsätter jag. Blickar ut i fjällandskapet och tänker att denna vy placerar sig väldigt högt på min förundranslista. Förundran. Detta som Maria Borelius skriver om. Att det finns forskning som visar att just förundran kan bidra till att sänka den låggradiga inflammationen i kroppen. Antagligen en av förklaringarna till att en veckas fjällvistelse gör underverk.
Som den långdistansare jag är blir det ett varv till. Jag kör utan podd idag. Det behövs inte. Jag verkar ha hittat glädjen. Och frågan är om jag inte kan konstatera åtminstone någon nyans av tempohöjning. Eller är det tekniken som sitter? Återhämtningen som är kortare? Något är det. Kanske har de korta, intensiva gympassen ändå gett resultat?
Eller är det helt enkelt de lysande förutsättningarna i form av helt fantastisk väder, som Idre Fjäll bjuder på. För vem kan inte känna sig i form i några minusgrader, vindstilla, snörikt och SOL?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar