Det regnar när jag ger mig ut denna förmiddag. Redan innan jag är utanför stadsgränsen känns det som om pjäxorna är fyllda av vatten.
Men det blåser inte, tänker jag. Och det är en vacker runda jag ska åka. Dessutom blir detta sista träningspasset på en vecka. I morgon lämnar jag vardagen, bokstavligt talat flyger jag i väg och några rullskidor får inte plats. Det skulle möjligen vara med ett par superlätta och ännu kortare skidor och med stavar som var hopfällbar.
Regnet avtar och vid första vätskestopp är det uppehåll. För ett ögonblick tänker jag att det var bra onödigt med regnet där i början av passet. Fortsätter. Det börjar dugga samtidigt som jag känner av motvinden. Bättre träningspass har jag upplevt.
Tänker på morgondagen. Bort från vardagen. Visserligen jobb, men ett annat. Utan de vardagliga sysslorna såsom plocka, plocka och plocka, matlagning, disk och tvätt, blir det tid över. Tid för reflektion och eftertanke? Tänker på vad Olof Röhlander sa, då han var hos oss och förläste för någon månad sedan: Åk i väg en helg. Fundera över livet. Vad gör jag? Vad vill jag? Mellan skrattsalvorna kom denna poäng som jag tror gick många förbi. Det var nog det viktigaste han sa. Några kanske noterade, men vem gör slag av saken?
Duggregnet avtar inte. Det blir inte värre men det håller i. Det har varit kallt om fötterna ända sedan start. Annars är det ok. Går några gånger nerför sista timmen. Vågar inte köra på i backarna som nu blivit mer hala i regnet.
Efter nästan tre och en halv timme och 47 km blir jag hämtad. Direkt från orienteringen kommer övrig familj. Trodde ett tag jag skulle hinna hela vägen hem. Jag är glad de kom.
Totalt genomvåt. Känslan av att ställa sig i en varm dusch - är som ni förstår helt fantastisk. Ibland kan det vara bra att kämpa lite. Utan min rullskidrunda hade aldrig en varm dusch upplevts på det sättet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar