Sitter på tåget till Stockholm. Igen. Denna gång är man och barn med. Mindre bloggande och surfande med andra ord. Hinner med lite reflektioner angående träning och Stockholm marathon innnan jag överlämnar dator till sonen.
I dag läser jag i Smålands Tidningen om två maradebutanter. Målet är att komma runt och tiden är oviktig. Anmälan har blivit en sporre att träna. Anar mellan raderna att alternativet är soffläge. Allt eller inget.
Själv kan jag se tillbaka på en vår full av löppass. Många tidiga och härliga morgonpass med Malin, tuffa intervallpass och ett och annat "myspass" (d v s i ett tempo som upplevs väldigt behagligt, nästan flowaktigt). Tvåmilspassen jag genomför är bra grund för att öka distansen i sommar - inför vår femmil söndagen den 8 augusti (dit flera intressrade redan hört av sig).
Lägger jag ner mycket tid på min löpning? Under våren, då jag springer mer än vanligt, kommer jag upp i ca 5 timmar/vecka. Av veckans 168 timmar försvinner nästan mina 5 löptimmar. Det är väl det som är grejen med löpning, det tar ingen (lite) tid. Det är enkelt och det är roligt. Inte undra på att det är deltagarrekord i årets Stockholm marathon. Antalet anmälda kvinnor är 4695, en rekordsiffra i loppets historia. 23% är kvinnor. Om jag är en av dem som genomför årets lopp vet jag inte än - men jag vet att jag ska anmäla mig igen nästa år. Som ni förstår är anmälan så mycket mer än bara loppet.
Oavsett om jag springer eller inte i morgon, är det trevligt att komma till Stockholm. Barnen är hela och friska och ser fram emot söndagens minimarathon. Vi ska hälsa på min bror. Han som bor vid slalombacken. Solen skiner. Det kommer att bli en toppenhelg. Vackra omgivningar och positiva människor. Det ger energi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar