Istället kan jag glädjas åt att ha kunnat njuta av Wien med alla sinnen. Förutom ruset av endorfinerna efter Europas största tjejmilslopp, Frauenlauf, har jag fikat mig igenom den stad där faktiskt fikakulturen är med på UNESCO:s Världsarvslista. Det inte bara smakar bra, det luktar nyrostat kaffe lite överallt.
Kanske inte jag, men flera i sällskapet, har också avnjutit en Wienerschnitzel. Den med kalvkött. Den äkta.
En Mozartkonsert har förgyllt den ena kvällen.
Och Gustav Klimp har jag sett lite varstans. Inte minst i den lägenhet jag bott, där hans ”Kyssen” som enda alster, hängt väl synlig.
Botaniska Parken vid slottet Belvedere checkas av efter loppet.
Så även Hundertwasserhaus.
En liten extra krydda till hela resan är att vi i solsken dagen före loppet, efter många extra steg, hittar den teater där Robins mamma spelat.
Och det hus där en ”fosterfarbror” bott och den plats där hans familjs godisfabrik låg före kriget. Där familjen med Klädhuset Flamm hävdade att det inte fanns några överlevande från godisfabriken. Och vars affär fortfarande spirar.
Det är sådana historier som ger en extra dimension.
Det är berättelser som fastnar. Som man tar med sig hem. När man minns tillbaka på en helg i Wien, innehållandes så mycket mer än det där loppet.
För går man mycket, får man uppleva mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar