Heja, heja, heja

Stafett i Falun

Ett kortare löppass in till centrum och medaljtorget, där vi igår kväll inte lyckades komma fram, inleder dagen. Som givetvis handlar om herrstafetten.

Till kvällen har vi lärt oss läxan, ger oss iväg tidigt och hamnar i bra läge för att se pristagarna.

Falun

Bilder från dagen:

KM

Klubbmästerskap. Det är som vanligt. Utan direkt uppvärmning ger man sig iväg. Kör på och möter så småningom blodsmaken, den metalliska känslan och vetskapen om att maxtempo är nära. Det krävs en tävling för att framkalla det tempot, en vanlig vardag.

Två varv och nästan 6 km. 20 minuter så där. Kort och effektivt och självklart bästa träningen.

En ovanligt bra tisdag. Och nu äntligen - tar jag sikte på morgondagen. Packa. Ordna med de sista detaljerna. Ladda. Liggunderlag. Sovsäck. Öronproppar. För på torsdag - då åker vi.

Tre plus

Det är nästa så att solen tränger sig igenom det tjocka täcket av moln - men nej, det förblir mulet idag med. 

Högefälledubbelns andra dag inleds med en pulshöjare för Anette och mig som har chiputdenling som största uppgift. Vi reder dock ut det hela och alla kommer iväg som de ska.

Även jag kommer i väg - efter tävlingen - ut i spåret. Kan rapportera in sådär 15 km på funbeat och 1 timme och 20 minuter. Tungt före, minst sagt.

Men fina spår är det fortfarande - trots 3 plusgrader.

Högefälledubbeln

Ingen sovmorgon denna helg heller. Klockan åtta är vi på plats uppe vid Skidstugan. Det är Eksjös egen tävlingshelg och jag är funktionär. Två plus och moln med inslag av regn. Högefälledubbelns första tävlingsdag bjuder varken på sol eller minusgrader. Däremot får åkarna från Småland, Västergötland, Östergötland och till och med från Köpenhamn ta del av ett proffsigt arrangemang. Jag, som helst skulle vilja hinna med mycket mer egen åkning, slutar inte att imponeras av klubbens entusiastiska och otroligt duktiga ledare, som ställer upp i vått och torrt och i ur och skur, på orientering och på skidor. Utan dem stannar föreningssverige. Så är det ju.

Efter nästan två timmar vid starten är dagens uppdrag avklarat och jag kan ge mig ut. Nio varv och 27 km. Två timmar. Långpass. Det var länge sen sist - om man bortser mina långlopp. Och det är bara lördag. Vem vet vad som händer efter morgondagens tävling?

Intervaller

Det är som vanligt fullt hus uppe i skidspåret. Ungdomarna som formligen flyger fram, Aneby som förlagt sin träning där snön finns, ett gäng mer eller mindre klubblösa åkare och så vi. Breddgruppen. Motionärerna. I kväll kör vi intervaller. Eftersom det är problem med fäste blir det stakintervaller. 

Och vilka spår vi har :-) De håller länge än.

Nöjd

Mer tid eller bättre planering? Det är svårt att få ihop allt om man som jag vill träna för att bli bättre. Skulle jag istället nöja mig med må bra-träning, är det en helt annan sak.

Men det vill jag ju inte.

Gårdagens kväll innebar två timmars resande och tre timmars möte i Vrigstad. Vem hinner träna då? 

Med tanke på den urusla träningsnivån denna månad tänkte jag till, planerade om - och bytte lunch mot ett skidpass. En timme är ändå en timme och jag hinner alltså med både Smålands Skidförbund och träning.

I fem plus och på en för mildvädret imponerande snöbredd åker jag 12 km.

Det är klart man är nöjd då :-)

Nybörjarträning

Kvällens nybörjarträning är faktiskt den sista. För säsongen. I kväll är det skejt som gäller och efter en timme och 45 minuter är våra adepter så gott som fullärda :-) Eller inte. Skejt kräver tid. Teknik och balans. Så det är bara att träna på.

För egen del är träningen rena katastrofen för tillfället. Eftersom jag åker upp redan vid halv fem hinner jag ändå med knappt en timmes egen träning innan jag hämtar Carl och Olof som börjar sin träning samtidigt som nybörjarna.

I går fick jag en halvtimmes cirkelträning med friidrottarna och i söndags kväll var Olof och jag uppe och kände på spåret. Men sen, förutom långloppet i lördags, är det tomt i träningskalendern.

Om jag inte lägger in en högre växel nu kommer februari att sluta med nytt bottenrekord. Och det vill jag ju inte. Så nu är det träning som gäller. Igen.

ICA-cup i Ulricehamn 2015

Vilket lag! Härliga skidåkande ungdomar och helt fantastiska ledare. Jag syftar på Smålandsgänget i årets ICA-cup. En helg att minnas för de aktiva och deras ledarstab.

Värdort och klubb för helgens tillställning, Ulricehamn, har nog lagt ner hundratals timmar, om det räcker, för att få till arrangemang, banor och själva tävlingarna. En eloge till dem, vilket jobb!

Själv är jag glad att får uppleva detta. Att från åskådarplats ta del av ett idrotts-Sverige för ungdomar, när det är som allra bäst.

Och just det... Eksjö har fem ungdomar som representerar Småland. Fem stycken. Ingen annan Smålandsklubb har så många :-)

Huskvarna ski maraton 2015

Heja Cecilia, vi ses vid prispallen! Jag hör hejaropet i början av andra varvet och tänker att prisutdelaren har höga förväntningar. Det är bäst att staka på.

Redan igår kväll, efter visiten på ICA-cup i Ulricehamn, startar uppladdningen inför dagens Huskvarna ski maraton. Vallningen. Får fin hjälp av mannen som denna säsong väsentligt förbättrat sig som vallare :-) Vi följer i stort sett hemsidans vallarekommendation och resultatet blir klart godkänt. Jag har bra glid och tillräckligt med fäste för att klara banans sista del där det finns flera längre backar.

Ovallat då? Nej, inte än om ens någonsin. Jag är inte tillräckligt stark, helt enkelt. Jag åker om en tjej med ovallade skidor i slutet av första varvet. Det går tungt. Hon skulle nog kört bättre med fäste - OM hon kan diagonala och köra stakning med frånskjut? Jag tror en hel del "nya" starka skidåkare inte har teknik för annat än stakning, och då blir det ovallat. Men det är bara vad jag tror - kanske är de istället tekniska åkare men väljer ändå det ovallade alternativet?

Loppet rullar på. Inte förrän efter sex varv är man i mål och åtminstone jag är jättetrött. Och nöjd. Jag blir trea och får ett presentkort på Team Sportia i pris - och skidhållare att använda till mina finaste skidor (speedmaxarna med andra ord).  

Banan har en hel del knixiga kurvor med isiga spår, vilket gör att man måste vara extra uppmärksam - inte bara på att själv stå på skidorna, utan också hur de medtävlande klarar sig. Det är en bana ute på fälten och inne i skogen, upp och ner, varierande och rolig och jag är mäkta imponerad över IKHP:s arbete med de spår som tydligen var perfekta och ännu längre förra helgen, innan mildvädret.

Till sist det bästa med ett lopp som nästan går på "hemmaplan": Det finns de i publiken som känner igen mig! Man får lite extra energi när man hör hejarop, varv efter varv :-)

 

 

Reseafton med Ramkvilla Buss

Kvällens resemässa är den andra för min del, denna vinter. Ramkvilla Buss bjuder sina resenärer på information inför kommande säsong och jag ska presentera "mina" resor. Den första är vandringsresan till Saalbach 11-19/7. I detta vandringsparadis har vi till i år bytt hotell. En kanonvecka, garanterat. Nästa resa är må bra-resan till Kirchberg 1-9/8. Denna resa är ny till innehållet. Vi kommer att varva vandring med utflykter, en höjdare det också, så klart :-)

Tänker på vad H C Andersen lär ha sagt en gång i tiden: Att resa är att leva!

 

Skidåkning tar tid

Om vi inte haft skidåkningen tänker jag att vi skulle ha oceaner av tid. Och då är det inte ens själva åkningen, eller träningen, som tar tid. Den är som en droppe i havet. Under en dag som denna till exempel, läggs nästan all "ledig" tid på det som har med skidåkning att göra - fast det inte är träning.

Direkt efter jobbet till Intersport. De gamla liggunderlagen behöver bytas ut. I helgen är det ICA-cup och klassrumsförläggning. Därefter till Pölder. Egentligen skulle vi kunna åka dit flera dagar i veckan. Och ha behov av något. Men det går ju inte, rent ekonomiskt. I dag är ett måste. Spannet på Olofs skidor ska korrigeras och Carls rem som gick upp under helgens tävling måste bytas ut.

Sen hem. Grundpreparera skidorna till ICA-cup. Preparera. Klubbens duktiga vallare representerar Smålands vallateam under tävlingarna, så där sparar vi lite tid :-)

Packa. Skidor, stavar, pjäxor och annat som ska med till Ulricehamn och distriktsfinalen.

Som sagt. Skidåkningen kräver mer än träning. Frågan är vad man gjort med all tid - OM inte skidåkningen varit prio ett under vintern?

 

Eksjös stolthet

-Skulle vi inte staka?

Jag åker ett sista varv på konstsnöbanan. Carl i lugnt tempo och jag nära max - inte riktigt, men nästan. Och vi skulle staka, bara att jag glömde bort mig just där i backen.

Stakning. Denna klassiska växel som ser totalt annorlunda ut i dag jämfört med när

jag en gång lärde mig skidåkningens grunder.

Jag försöker ändå hänga i och sista biten hänga på Carl. Tätt bakom honom kör jag i samma frekvens - en betydligt högre sådan än normalt. Försöker få upp stavarna i takt med hans och hugga i på samma gång. Frekvensen. Det är nog där jag har som svårast. Men bakom en 13- åring med senaste tekniken i ryggmärgen går det lättare. 

Kanske jag hittat rätt, till slut. Det känns i magen i vilket fall. Och, stakning är inte i första hand armar - det är mage och rygg. 

Efter det sista "lugna" varvet lämnar vi Eksjös stolthet. Konstsnöspåret. Det finaste i Småland?

Dubbla pass

Första egna träningspasset på skidor efter Italien. Medan Olof kör en skicross-bana skejtar jag nästan en mil. Det är, för klassisk åkning, klister som gäller - och då är det självklara valet: Inget klabbande med kletig valla. Med andra ord är det skejtskidorna som luftas.

Efter kanske 45 minuters åkande och filmning samt tidtagning när Olof kör sin bana, packar vi in utrustningen för i dag. En lagom uppvärmning inför kvällens cirkelträning som jag håller i. 30 minuters mestadels bål- och benövningar, sedan tar jag kväll. Dubbla pass så här efter en träningsfri vecka kräver återhämtning. Go natt!

Ulricehamn

Det har blivit en hel helg, och faktiskt också en hel vecka, utan skidåkning. Nu känner jag mig dock bättre - och tittat på skidåkning har jag åtminstone gjort i dag.

 

Innan starten för årets stora Västgötalopp åker Carl och Olof i ungdomsklassen. Det är några minus och en kall vind som kyler ner oss rejält - men det är sol :-) Efter knappt tre kilometer och prisutdelning lämnar vi Ulricehamn och den välskötta tävlingen för att snart återkomma. ICA-cup för landets 13- och 14-åringar avgörs på samma plats om knappt en vecka. Då är vi där igen. Som åskådare.

Egen skidåkning då? Kan säga att det står högt på veckans önskelista :-)

Tyngdöverföring och bålstyrka

Det kostar att ligga på topp. Förutom helgens löppass och förra veckans cirkelträning har det varit vila sedan Italien. Kanske inte vila, men i alla fall inte träning. 

I dag hade egentligen varit en perfekt dag för skidåkning - om jag varit frisk. I stället lämnar jag Carl uppe vid skidstugan och när jag en knapp timme senare är på plats igen spanar jag, i rent studiesyfte, på skidåkarna som glider förbi vid varvningen. Det är den nästan obefintliga tyngdöverföringen som upptar mitt intresse. Skidåkarna som kör varv på varv. De har kanske inte balansen? Eller kunskapen? Vid diagonal står man i stort sett på ett ben i taget. Det bakre benet lyfter skidan från snön och tyngden ligger på främre benet. 

Jag tänker att det finns en del att jobba med. Stakningen blir ju lättare, du står då stadigt med båda benen. Stakningen kräver i stället fokus på bålstyrka.

Intressant att studera. Och allvarligt har även jag en del att lära. Som diagonalåkare med tydlig tyngdöverföring ligger min svaghet i stakningen. Typ 80-tal. Ja, det är för mig precis som för de flesta jag ser innan Carl dyker upp, svårt att lära om. Carl däremot, är snart 14 år och har lärt sig teknik från grunden, så som den ser ut i dag. Det är skillnad det. Både tyngdöverföring och "rätt" stakning.

Skåne

Det blir drygt ett dygn, inklusive resa, som jag tillbringar nere i Skåne. Oj, vilka entusiastiska (rull)skidåkare det finns där. Vilken glädje och energi. Helt fantastiskt att vara ledare för ett sådant gäng.

Innan vi lämnar Skånes Tranås och alla (rull)skidåkare tackas vi av med närproducerad choklad och äppeljuice. 

Åker sedan mot Småland igen och minns en intensiv dag, nya trevliga bekantskaper, all denna (rull)skidgemenskap och, inte att förglömma, första löppasset sedan i julas. Nio kilometer i ett rasande tempo kryddat med en riktig skånsk motvind de sista fyra kilometerna.

Skånes Tranås

I och med förra veckans Marcialonga är vinterns mål genomfört och jag kan koncentrera mig på annat. Som rullskidåkning :-)

Tänk dig närmare 40 vuxna och kanske 15 barn/ungdomar samlade på en och samma plats för att träna rullskidåkning. Det är Skåne det. Vilket engagemang. I dag är vi fem ledare som får vara med om stora framsteg. Själv har jag under förmiddagen nybörjarna som imponerar stort. De åkte rullskidor för första gången i går.

Heja Skåne!