-Skulle vi inte staka?
Jag åker ett sista varv på konstsnöbanan. Carl i lugnt tempo och jag nära max - inte riktigt, men nästan. Och vi skulle staka, bara att jag glömde bort mig just där i backen.
Stakning. Denna klassiska växel som ser totalt annorlunda ut i dag jämfört med när
jag en gång lärde mig skidåkningens grunder.
Jag försöker ändå hänga i och sista biten hänga på Carl. Tätt bakom honom kör jag i samma frekvens - en betydligt högre sådan än normalt. Försöker få upp stavarna i takt med hans och hugga i på samma gång. Frekvensen. Det är nog där jag har som svårast. Men bakom en 13- åring med senaste tekniken i ryggmärgen går det lättare.
Kanske jag hittat rätt, till slut. Det känns i magen i vilket fall. Och, stakning är inte i första hand armar - det är mage och rygg.
Efter det sista "lugna" varvet lämnar vi Eksjös stolthet. Konstsnöspåret. Det finaste i Småland?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar