tisdag 20 februari 2018

Jizerska 50 2018


Jag hör något som låter som ”heja lady”. Befinner mig i en av de otaliga kurvorna, innan ännu ett långt motlut. Nästa kilometerskylt ska visa 30 och på näthinnan framkallar jag den banprofil vi noga studerat. Mellan 30 och 40 ska det nämligen gå nerför. Äntligen. Backarna upp dit har inte varit nådiga.

Jag ser skylten. Och jag ser att backen fortsätter - uppför. Faktum är att jag hinner förbi både skylten som visar 31 km tillryggalagt och 32 km. Men sen så.

Det är en tuff bana.

Men vi tar det från början.

Drygt en vecka innan årets upplaga av Jizerska 50 får jag frågan om jag vill följa med. Vill? Jag är inte svårövertalad och på torsdagen efter är jag påväg. Sällskapet känner jag bara väldigt flyktigt - innan. Väl hemma har jag nio nya skidvänner samt minnet av en fantastisk resa och ett utmanande och kul lopp.

Vi åker bil och minibuss. Första natten övernattar vi norr om Berlin på ett väldigt gemytligt pensionat. Med en riklig tysk frukost i magen fortsätter vi nästa dag på snabba vägar till Liberec. Checkar in på stadens kanske finaste hotell och betalar en bråkdel av vad det kostar hemma. Äter en kolhydratrik lunch och ger oss av upp i bergen. Provåker spåren och kommer i tävlingsstämning då vi kollar in start- och målplats. Kvällens middag inklusive tjeckiskt öl, morgondagens vallning och skidtest uppe i bergen - sen är vi redo.

Starten går 9.40 söndag morgon, för mig som står i tredje vågen. Redan efter några kilometer ifrågasätter jag dock seedningen till de olika leden. Det är inte Vasaloppsregler som gäller här. För jag åker om åkare hela tiden. Men, vad gör det?

Det är ju en bra känsla det också - och OM jag skulle åka nästa år, borde jag väl komma i första ledet?

Efter 32 km får jag som sagt lite återhämtning i backarna ner. Och det känns bra. Når slutligen målet och kan konstatera att tiden blir 3.17. Vilket räcker till klasseger i min åldersgrupp. Och om jag förstår resultatlistan rätt - är jag snabbaste dam bland icke elit, alltså ”amatörerna”. Och det är ju inte fy skam. Men resultatet är en sak, det hänger förstås på vilka som deltar. Prestationen är en annan och den och känslan efter loppet är kanske det viktiga. Och det kändes verkligen bra. Riktigt bra.

Med den känslan åker vi efter målgång, dusch och mat, hemåt. Till "vårat" pensionat utanför Berlin. Och sista dagen, sista biten hem.

Ännu ett lopp. Ännu en resa. Vart bär det av nästa gång?



måndag 5 februari 2018

Toblach-Cortina 2018

Jag står på startlinjen. Svenska är det dominerande språket och antalet herrar är betydligt fler än damer. Det snöar lätt, temperaturen ligger på cirka 4 minus och snart går starten. Framför mig hör jag konversationen mellan två skidåkare. "Det är 35 km uppför. Och det går upp hela vägen..." Jag vänder mig om för att se om mina båda kompisar hör samtalet. Men de är fokuserade på sitt. Lika bra det. Vi vet redan. Har studerat banprofilen noga. Och behöver inte bli påminda om detta. Igen.


Starten går. Så här i efterhand, skulle vi nog valt startledet framför. Ja, ja, det får bli nästa gång. Det är kanske 1400 som startar en halvtimme efter de 16 elitdamerna. Efter flygfältet, där starten är placerad, har vi två spår att välja på. Men det går att komma om vid sidan av spåret och på det sättet lyckas jag till slut hitta en position där farten är mer i mitt tempo.


Första vätskekontrollen är på skidstadion i Toblach. Känd från TV. Sen bär det ut på delar av sprintbanan. Tillbaka vid stadion och äntligen styr spåret mot Cortina.


Nästa vätskekontroll känns som mitt i backen innan man till slut når utsiktsplatsen mot Drei Zinnen, själva landmärket för området. Därefter är det ny mark för oss. Här uppe har vi vänt två gånger, tillbaka till Toblach. Men idag ska vi hela vägen till Cortina. Ungefär en mil är det kvar...innan backarna utför börjar, på riktigt.


De sista en och en halv milen går sedan nerför. Fantastiskt att bara stå och staka, få krafterna tillbaka och veta att snart, snart är man i mål.


Och målet är precis vid busstationen. Dit vi för några dagar sedan kom med buss från flygplatsen i Venedig. Efter att ha flugit från Kastrup tidigt på morgonen. En resa vi bokat på egen hand och som kanske blir halva priset jämfört med ett grupparrangemang.


Har hunnit återhämta mig för en stark spurt på det korta upploppet. Snöfallet har upphört och solen är faktiskt på gång.





Carola kommer strax efter och vi byter som hastigast om till torra kläder, i det tält som man för dagen placerat på busstorget. Därefter kommer dagens stora överraskning. Att det är prisutdelning inte bara för eliten utan också för - amatörklassen. Och då jag kommer 7:a av de åtta damer som får pris, får även jag vara med på priscermonin! Detta är något helt oväntat och givetvis ett minne av allra högsta rang. Alla pristagare, oavsett klass och kön, får speck och äpplen. Så på flygplatsen dagen efter checkar jag in min väska, några kilo tyngre än då vi åker ner. Jag är inte vegetarian helt och hållet, men rött kött äter jag inte. Vet ändå några i familjen som kan tänka sig denna delikatess.


Vi avslutar kvällen på den bästa restaurangen och otroligt nöjda med resan lämnar vi under söndagen Toblach. Då är det buss till Venedig, flyg till Kastrup och tåg till Nässjö.






Trots att vi åker själva träffar vi många fantastiskt trevliga skidåkare - och de flesta som sagt svenska. Maten är super, fikat är super och träningsmöjligheterna i detta paradis är erstaunlich. Och det är ju bra att mat och fika smakar då man behöver ladda extra inför loppet. Att man också kan hålla i träningen under veckan och plussa på både mil och timmar är en klar fördel.




Om det blir ett lopp nästa år? Vore ju toppen! Får väl smälta detta först, utvärdera och fundera. Hänger du med?

måndag 29 januari 2018

Januari 2018

Januari börjar med skidåkning - och avslutas med skidåkning. Det är Idre (och Mora) som sätter tonen för det nya året och den nya månaden - och det är Orsalägret, sista helgen i januari, som så att säga sätter punkt för årets första månad. Även om det återstår ett par dagar.


Men däremellan...har inte skidorna varit så intensivt använda. För en medelmotionär (?) som mig, som då har Vasalopp nummer 11 där i horisonten, har veckorna kantats av ganska mycket jobb. Och då får man tänka om. Ett inte helt optimalt skidväder har också påverkat mitt val av träning, då jag istället för skidåkning helt enkelt har sprungit och stakat i stakmaskinen. En effektiv träning som tar mindre tid.


Nu ser jag fram emot mer snö - och skidåkning. Redan i veckan. Och mer om det kommer i nästa inlägg.



fredag 29 december 2017

Gott Nytt År

Avslutar året med en tillbakablick. För det är alltid bra att reflektera innan man blickar framåt igen. Så, månad för månad:


Januari


Jag åker skidor på hemmaplan och har gjort så sedan konstsnöspåret är sprutat och klart. Jag åker någon lokal skidtävling men ska jag välja ut en höjdpunkt denna första vintermånad får det bli den årliga tjejmiddagen i samband med min födelsedag. Tyvärr ingen bild från själva middagen men väl en på efterrättsreceptet :-)




Februari


Det blir ett år helt utan något vasalopp eller annat långlopp i Europa. Det bästa denna månad? Kanske de tidiga morgnarna med pannlampa uppe på konstsnöspåret före jobbet?


Mars

Fram till 19 mars åker jag skidor, på samma konstsnöspår som ovan. Löpningen tar vid. Och kanske är det höjdpunkten, vårens första löppass. Det funkar att springa. Det är glädje!




April


Fortsätter med löpningen. Träningsläger i solen. Och just Spanien och årets klubbläger är det som sticker ut denna månad. Så trevligt, så bra träning och så underbart väder.




Maj

Det är nu reseledaruppdragen börjar. Nytt för i år är Schwarzwald. Vi bor på ett slott högt ovanför byn - med närhet till bra löpvägar! Och vi besöker Frankrike dagen efter Macrons seger.


Juni

Det blir faktiskt en dags skidåkning, i Torsby. Men höjdpunkten är ändå midsommar, i Idre. Något av rullskidpassen kanske?


Juli

Resor med stort R och bäst av dem alla är den till Schweiz. Vill minnas att jag sprang backen upp till toppen av liften, från Celerina.


Augusti

USM i Falun. Vi bor på det trevliga vandrarhemmet någon mil från staden. Carl blir 4:a i långa häcken - men vad är väl en placering eller tid? Höjdpunkten är hela denna vackra, fantastiska idrottsstad.


September

Min favoritplats i Österrike är Neukirchen. Under september är jag där igen. Men ska jag ta fram någon riktig highlight denna månad så väljer jag vår träningsträff i Landsbro med kul träning och god mat efteråt, hemma hos Carola.


Oktober

Helt oväntat hamnar jag i Berlin en helg. Inte för att rullskidpasset går till historien som det mest effektiva - men känslan att rulla genom Branderburger Tor!


November

Ett träningspass jag minns från denna månad är intervallerna i Pildammsparken. En dag i Malmö, hur fördriver man den bäst?!







December

Idre är som alltid toppen men det jag minns alldeles speciellt är årets Julpoker. För 12:e året i rad. Vi är tio stycken detta år, med en debutant - jag. Hamnar i final med fjolårsvinnaren Carl och efter drygt fyra timmar är det helt oväntat jag som är sist kvar. En kåk och saken är klar!


Detta kära vänner, är mitt år som passerat. Nu ser vi fram emot 2018. Jag kommer att göra vissa förändringar. Satsa på ett inlägg per månad. Det är många resor - och träningspass jag ser fram emot. Så häng med!