söndag 22 mars 2020

Någon gång tar det väl slut?

Stundtals är allt som vanligt och stundtals är allt helt overkligt. 
Vi åkte vanlig tid till Växjö igår. Brukar inte vara någon trafik att tala om vid den tiden och det var det inte igår heller. När vi kör in i Växjö strax före tio brukar dock folk ha kommit ut på vägarna, men inte denna dag.
På min lörunda är det mer människor ute och går, springer och cyklar än sist. Inne på Telekonsult Arena är jag nästan ensam då jag nyttjar dusch och ombyte där. 
På Grand Samarkands ICA, där konceptet ”Redig mat” från bönder i närområdet, alltid lockar in mig, är det färre människor än vanligt. Inga köer till kassorna.
På parkeringen utanför står det bilar men det är inte fullt som det brukar.
På stadens rawfood-café är de flesta platser lediga inomhus medan det är fullt på uteserveringen.



Så är det i Corona-tider. Det känns som om man har ett ”utanför-perspektiv”, man ser, reflekterar och tror att man förstår - ändå är det helt overkligt. Vad händer med världen? Med influensan? Och ekonomin?
I allt elände är det ändå tur att vi inte är isolerade - för en nypa frisk luft och hög puls har fortfarande förmågan att skifta tankarna från katastrof till hoppfullhet. 
För någon gång tar det väl slut?








måndag 16 mars 2020

Helgens skidåkning...

...blev inte i Bayern som planerat. Av kända orsaker.
Men, det blev skidåkning ändå. Hemmavid. Som hemestra - hemmasemester. Vilken plats passar väl bäst då, om inte Lövhult?





Som om inte det skulle vara nog. Ett löppass runt Qvensås, i sol? Kan man få en bättre start på helgen?







Vi fick alltså till slut EN vinterdag.



Nu blickar vi framåt mot våren och förhoppningsvis friskare tider.

söndag 8 mars 2020

Wallgau i snö

Så kommer snön till slut. Men då är det redan sista dagen och skidorna nerpackade. Istället vandrar vi en timme till Maxhütte på drygt 1000 m ö h. 











Och tar en lunch i byn.



Tack och hej Wallgau - för denna gång!



På återseende - Bayern!

lördag 7 mars 2020

Vinteräventyr 3

Det är efter en oviss vecka jag anländer till Landvetter på lördag förmiddag. En känsla av oro blandat med förväntan. Finns det någon snö?
Som om oron över snöbristen inte är tillräcklig, nej, i hasarna har vi också det ständigt växande problemet med Coronaviruset.
Men vi tar ett djupt andetag, fokuserar på nuet - och checkar in.
Ett antal timmar senare har vi både landat i München, bytt till buss och gjort oss hemmastadda på Hotel Park i Wallgau, dit bussen kört oss.
Först middag och sen snöläget.
Och middagen förresten, vilken mat! Smaker som berikar - och lika gott varje dag. Ja, det är ett toppenhotell. Es ist klasse, som man hade uttryckt det på tyska. Serviceminded personal, fina rum, stora sällskapsytor och ett utomordentligt spa.
Lägg till en fantastisk längdgrupp, på denna för Rolfs första ”rena” längdskidresa. Förlagt till ett i vanliga fall säkert längdparadis. I Wallgau, drygt en timme från München, alldeles vid gränsen till Österrike. Med 15 mil skidspår en ”vanlig” vinter. 
Heimat, alltså hemby, för Tysklands stora skidskyttedrottning Magdalena Neuner. Som idag bor i byn med ca 1400 invånare och som har ärats med både panoramaväg och skidspår. Som mannen i byns skiduthyrning sa: ”unsere” Magdalena”, alltså vår Magdalena. Hon är stor här.

Men hur var det nu med snön?

Jo. Kommer inte snön till oss får vi ta oss till snön. Och det gör vi. Både med kollektivtrafik och inhyrd buss. På ungefär en timme är vi där, vid snön alltså. För ett annat längdparadis ligger bara ett stenkast från Wallgau. Leutasch/Seefeld. Det är så bra att vi inte tror våra ögon. Från våren i Bayern till snön i Österrike. Det krävs tydligen minst 1100 höjdmeter, vilket vi får där.

Så vi åker runt bland spåren som går mellan Seefeld och Weidach och ända ner till Schanz. Och det är som en dröm. Vi njuter av fina, välpreparerade spår, gott kaffe och en och annan apfelstrudel. Och kanske en öl, gulaschsoppa och en kaiserschmarrn.

Är inte det här livet, så säg.

Lördagen är vår sista dag. Och vi har tur. Det sena flyget hem möjliggör ännu en aktivitetsdag. Då skidorna redan är nedpackade och våren spirande i Wallgau, även om vädret faktiskt är mer vinterlikt än någon gång tidigare i veckan, så kan den som vill gå en gemensam vandring. Till Maxhütte, belägen på drygt 1000 meter över havet, med en vacker utsikt och god fika. För det är inte dumt med en hausgemacht kuchen mit sahne så där på förmiddagen. Andra förslag för dagen är buss till närliggande Krün, Mittenwald eller Garmisch, eller varför inte en egen vandring? Eller en dag på hotellets spa?

Med en känsla av välbehag efter veckans skidåkning, den trevliga gemenskapen och den goda maten, lämnar vi sedan Wallgau. 

Hit vill jag åka igen! Hänger ni med?