Perfekt skidåkarmat

Det är lika bra att köra linan ut. Träning i helgen, träning i går - och idag. Men sen är det vila. 

Kvällens pass då? Jo, middag hos kollega Michaela - och varför inte åka rullskidor dit? Packar därför ombyte och skickar med henne. Bäst att passa på, man vet aldrig när nästa tillfälle ges.

Istället för raka vägen, en trafikerad sträcka på cirka en mil, åker jag omvägar utan direkt varken bilar eller lastbilar. Det blir kanske den dubbla distansen.

Förbi Knutstorp och alla fåren. Eftersom mina favoritpoddar har sommaruppehåll får jag möjlighet att lyssna på något nytt. Och den känslan när man inser att det är en bra podd med många avsnitt att lyssna ifatt!

Med andra ord: Det är bara att träna på i sommar.

I alla fall, väl framme hos kollegan, står bordet dukat. 

Från gårdagens västerbottenpaj till dagens ädelostpaj med päron. Måste vara perfekt skidåkarmat, eller hur?

Träningsträff

Träningen är det lilla, social samvaron det stora. 

Vi har träningsträff över kommungränsen. Vidgar vyerna.

Två på rullskidor, en på cykel och en i löparskor. Sen strålar vi samman i en gemensam måltid.

Vardagkväll med knorr eller twist eller... En bra kväll helt enkelt.

Hälsosamt och stärkande

Jag svänger av mot nordliften. Det är sista träningspasset för denna gång. Fortsätter på delvis torr grusväg, stig och våta mossmarker. Det är en av favoritspåren, även vintertid. Och nu insuper jag den sista fjälluften. Vyerna. Backarna.

Passerar snart Städjan, igen. Ett fjäll, synbart både här och där.

Fotar där det ligger så vackert. Vänder sedan ryggen till och fortsätter i riktning mot Dalarnas längsta och sedan campingen för att där ta mig ner till Västbyn. Det återstår frukost - och städning.

Och nu sitter jag i bilen. Via Sälen åker vi mot Småland. Och en ganska intensiv vecka. Det är jobb, träningsträff, middag med några kollegor, möte med Smålands Skidförbund och - en resa som hägrar.

Tur då att jag fått vila upp mig några dagar. För det är ju som i sången, både hälsosamt och stärkande i fjällen.

Höstsätern

Det är för hjärtat - och konditionen, men också för själen. För hur vackert är det inte?

Höstsätern. Bara namnet.

Det är på rullskidor jag får njuta av det vackra landskapet.

Med en podd i öronen. Vad gör dig mentalt stark just nu, frågar mentala tränaren Wiklund. Ämnade att svara på denna fråga är Johan och Anna Olsson. Det är inte lätt, ens för dem. Då är frågan: Vad mår du bra av just nu, betydligt enklare och där hittar de sina svar mer omgående. Och medan de svarar funderar jag. För frågan är tänkt som inspiration även till den som lyssnar. Och mitt svar finns där, runt omkring mig. 

Jag hinner med ännu en podd. För Olsson & Wiklund är slut redan efter en halvtimme. Och då har jag bara börjat mitt pass. Nästan som en lång uppvärmning och sen slut. 

Nästa podd når inte riktigt samma nivå men är sällskap på min väg att fullfölja ännu ett fjällpass. I solen. Och i lagom värme. Med lite vind, men helt ok.

Och sen våfflor i stugan. Med en god kopp kaffe. Kan det bli bättre?

Vad mår DU bra av just nu?

En bonusbild. Från morgonens promenad runt Platten 1.

Uppdatering. Bonusbilder från kvällens promenad.

Tänk vad naturen bjuder på. En lördagkväll.

Långpass

Traditionsenligt långpass. Ja, det har faktiskt blivit så. Uppvärmning från spårcentralen till Städjanparkeringen. Sen börjar det. Klättringen uppför. I naturreservatet som fortfarande är orört.

En stigning som för mig ger tillräcklig puls bara av att gå. Olof springer. Men så är han ung och betydligt mer vältränad. Vi möter tre stycken på vår väg upp. Det är inte många. Brukar vara betydligt fler. Trots att det i år är bättre väder än på några år. Påtal om vädret. Den långärmade tröjan beror varken på mygg eller kyla.

Den lite dystra väderprognosen inför resan gjorde helt enkelt att jag inte ens fick med mig något annat. För det hade funkat med kortärmat idag. 

Vilket Olof hade.

På Städjan kunde vi iallafall urskilja några vandrare. På håll. Själva fortsatte vi längs med Städjan bort mot vägen mellan Nipfjällets sommar- och vinterparkering.

Ett långpass kräver sina stopp. Perfekt då med lite foton.

Midsommarlångpass. En tradition värd att bevara.

Idre Fjäll

Jag har fjällen och vidderna framför ögonen. Men verkligheten är en annan då vi sent omsider når Idre Fjäll. Det är som en stor byggarbetsplats. Som ett sår i själen. Varför slutar man aldrig bygga i det vackra naturreservatet?

Mitt första pass blir en gammal favorit. Från byn upp till fjället, på rullskidor. 

Blir ständigt påmind om byggarbetsplatsen då lastbil efter lastbil passerar mig på min väg uppför backarna.

Så här ser det ut:

Tomter till salu. Men istället för att fastna vid problemet, exploateringen av naturskyddad fjällmiljö, ser jag framåt. Om några år. Kanske har det lagt sig, stugorna smälter in i den miljö som finns och planerna på mer byggnation har stagnerat.

Jag stakar på. Med frånskjut och faktiskt en del diagonal. Jag är snart uppe. För att direkt fortsätta med bil till Burusjön. 

Olof ska springa intervall. Så jag hänger på.

Varför inte? Det är ju ändå dagar avsedda för - bland annat träning. Så det blir en bra (tränings) dag. Och det är bara början.

På sätt och vis är det som att komma ”hem”. Det är snart 32 år sen jag påbörjade det sommarjobb på Idre Fjäll, som resulterat i att en del av mig hör hemma här. I fjällen. Med utsikt över vidderna. Och med världens bästa träningsmiljö runt knuten.

Avkoppling

Det är startskottet för sommaren. Midsommar. En långhelg – och en försmak på semestern.

Och eftersom semester gärna ska vara avkoppling och jag själv upplever just avkoppling som allra bäst i fjällen, är det dit vi är på väg. Så via en kvällstävling i friidrott – varför inte, liksom - åker vi alltså norrut. Mot Idre och den där avkopplingen. För träning är avkoppling för mig.

Vi ska till fjällen för att träna, ”bara vara”, åka till Grövelsjön, äta våfflor… Listan kan både göras lång och kort. Ja, egentligen ska man nog inte ens ha någon lista.

Det handlar om koppla av och kanske koppla bort. Logga ut. Hämta kraft för ytterligare någon jobbvecka, efter den här långhelgen. För att sedan – ta semester. Fira semester. Eller…jobba på semestern? För i ärlighetens namn börjar jag med en jobbresa. Men sen…

Kanske är det nu, på väg mot sommarens första avkoppling, som är den bästa tiden. Nu, då allt annat ligger framför mig. Det lite ovissa och det planerade. Det som tillsammans ska göra sommar och semester till en härlig mix med resultatet att återkomma i höst – mer laddad än någonsin.

Men vädret? Idre brukar inte stoltsera med något toppenväder på midsommar. Och detta är jag av erfarenhet medveten om. Så jag koncentrerar mig på avkoppling. Det kan göras – eller fås, trots regn.

Det är nog så vi ska tänka. En avkopplande ledighet, oavsett. Och som sagt, men tål att upprepas, träning i en för mig ”lagom” nivå – är avkoppling! Så kanske vi ses på rullskidorna, i löparspåret, på gymmet eller vid stakmaskinen?

Eller i hängmattan.

Trevlig midsommar!

Student och Skurugatavägen

Två studentfiranden och ett rullskidpass på Skurugatavägen. Det är min helg. Ett studentfirande med gamla kompisar. Sådana träffar som ger energi som om det vore ett träningsläger.

Och påtal om träningsläger, så är det just på våra friidrottsträningsläger som vi lärt känna denna härliga student, Elin.

Och förutom två energifyllda studentfiranden har jag fyllt på med ytterligare ett par rullskidmil. Ett tag sen nu, men idag - uppehåll, nästan ingen vind och runt 20 grader. Ganska perfekt. Finns inget att skylla på. 

Åskådare längs med Bodabacken.

Det är nu det är som finast att åka på Skurugatavägen. Så ett och annat fotostopp är obligatoriskt. 

Medan jag rullar upp mot Skurugata, lyssnar jag på Coltings podd. Han pratar om mål. För en äldre kropp. Och det är en intressant frågeställning. Träna för hälsa? Träna för tävling? Precis som det ger energi att träffa vänner, ger det energi att träna. Och ju äldre man blir...desto viktigare.  Så jag tackar mig själv att jag kom iväg idag. Det hänger inte bara på vädret och tiden - även motivation är viktig. Och har man då ett mål - så är det lättare. Och jag har ett nytt mål på g. Hoppas jag! Mer om det en annan gång.

Hemresan

Allt går inte som på räls. Den mindre bra starten med försenade väskor avslutas med ett försenat Münchenplan till Krakow. Vad vi får veta är att vi troligen får övernatta i Bayern en natt innan vi tar oss hem med ombokade biljetter. Men vi vägrar ge upp. Hoppet lever och när flyget så småningom lyfter från Krakow är det med rekordtid det tar oss till München. Där väntar specialinsatt buss som kör oss till Gate K varifrån vi springer till 06. Vi hinner.

Mer än en timme försenade startar vi från Krakows flygplats.

Efter 45 minuter, i vanliga fall 1 timme och 10 minuter (!) landar vi i München.

Vi är i Landvetter i utsatt tid. Och det känns riktigt bra. Dessutom - med alla väskor i bagageutrymmet.

Efter en superfin vecka lämnar jag en superfin grupp för övernattning i Härryda. Än är inte min resa slut.

För jag hinner med ännu ett löppass, morgonjogg närmare bestämt, i omgivningarna runt Härryda. 

Det regnar. Temperaturen ligger på cirka 10 grader. Men det är friskt. Och kontraster livar upp. Igår runt 30 grader i en storstad och nu detta.

Det har blivit dags att åka hem. Från Landvetter till Eksjö. Det tar sin tid. Tid. Hinna reflektera över den vecka som varit. Vad var bra? Vad kan bli bättre?

Zakopane är inte som Österrike eller Dolomiterna. Zakopane är Zakopane och varje destination är unik. Jag gillar variationen. Vilket innebär att nästa resa för min del går till en annan bergskedja. Så, från Karpaterna till en del av Alperna, nämligen Dolomiterna. Men det är först om några veckor... Och då kommer jag vara förberedd, vandringsutrustning på mig och i handbagaget. För man lär sig något på varje resa.

Krakow på egen hand

Redan före klockan 10 kan jag avläsa över 15 000 steg. Men då har jag både springandes rundat gamla stan och gåendes följt kartan till Botaniska trädgården, ner till floden Wisla och bort till Kazimierz. 

Mitt tydliga mål för de sista återstående timmarna i detta som känns som ett levande museum, är just den gamla före detta judiska staden. Hit inte bara judar i Krakow flyttade utan judar från hela Polen och världen. Här fick de bo. En gång var de 65 000 idag finns 150 judar kvar.

Nu används synagogorna till annat. Bara en behövs till den lilla församlingen.

Och påtal om religiösa byggnader, lokalguiden berättar att det finns ca 120 kyrkor i hela Krakow, varav 60 i gamla stan.

Jag är framme i Kazimierz. Hittar det fik jag spanat in tidigare. Det är dags för en kaffe. Känna in atmosfären. 

Café Hevre. Det fylls på med folk.

Och för mig är det dags att fortsätta. Än har jag mycket kvar att upptäcka. I ett kvarter med så grym historia. Men idag med så hög trendstämpel. Medan stegen räknas i mobilen njuter jag, letar skugga, stannar och fotar och drömmer om ett framtida tjejlopp just här. Varför inte? Är detta månne vår nästa destination?

Innan jag tar sikte på Gamla Stan blir det en påtår. 

Det är en kvarts kö till kaffet. Tid att njuta av ännu en speciell atmosfär. Café Cytat. Även detta har jag läst om innan mitt besök.

Som att sitta i en bokhandel. Med människor småpratandes på olika språk. En och annan med laptop och någon enstaka svensk observerandes allt som händer. Sen kommer kaffet.

Och ett citat.

En sista blick på Mariakyrkan. Sen till hotellet. Dags för hemfärd.

Och vilken hemresa det blir...