Mat och boende - helt ok

Nytt upplägg i år. Boende på två ställen varav det ena är Torgås. Mat äter vi i det lilla caféet granne med oss. Och maten är super :-) Även boendet är oceaner från det omklädningsrum - utan fönster och med ventilation som går i gång lagom till läggdags - som vi haft de senaste åren.

Dagens meny, för den som beställt utan kött, är lax. Övriga kunde avnjuta köttgryta och lasagne. Till efterrätt vankades det semeltårta :-) Här gäller det  att fylla på. Nio mils skidåkning väntar.

Ett trevligt gäng är det som vanligt. Alla med samma mål i sikte.

Och det är glada miner, trots mildväder och blötsnö vid startplatsen. Men visst ska det bli kallare?

I väntan på både kyla och söndagens start passar vi på att njuta. Bra boende och god mat. Det är en god bit på väg.

Stakträning

Det känns som om det snart är slutåkt på konstsnöbanan. Åtminstone vad gäller träning inför årets Vasalopp. Men med ett par gamla skidor under fötterna, ett klart mål i sikte och en stark motivation kan det genomföras skidträning här ännu ett par veckor.

För egen del är veckan fullbokad - av annat än skidåkning. Det är ju ändå veckan före och någon större möda på träning nu gör varken till eller från.

Dagens pass innebär fem varv, knappt en timme i det snabba spåret och 15 km. Och det är fortfarande de gamla skejtskidorna som gäller - och stakning. För staknusklerna lär behövas på söndag. Mage, rygg och armar.

Något att se fram emot

Vad kan passa bättre än ett löppass efter en hel dag inomhus? 

Efter fem kilometer i duggregn börjar krafterna återvända och efter femton minuters intensiva cirkelträningsövningar är jag tillbaka igen. Påfylld energi. 

Och det kanske mest fantastiska med dagens pass är ändå något helt annat - för jag har ingen känning i knäet. Hoppas den känslan är här för att stanna. Det är något att se fram emot. Ett skadefritt knä.

Dagens inomhuspass då? Föreläsning om Må bra-resan till Mallorca och Bad- och cykelresan till Kroatien. Den sista tillsammans med chaufför Julle.

Det kan vara något att se fram emot! Något som motiverar att hålla sig i form. Något att satsa på?

Samma igen

Som i går. En solfattig dag, gråmulen stadion och blöta, tunga spår. 

Fem varv igen och ytterligare 15 stakkilometer. Och en timmes mental tuffhetsträning. För det är inte jättekul.

Men nu är det gjort. Och i morgon blir det ingen skidåkning. Då ska jag prata träningsresor :-)

Fikautbud

Läs det här om fikautbud!

Ett pass närmare Loppet

Jo då, det går att åka. Otroligt bra med tanke på hur vädret är. 

Det är drygt en vecka kvar till Vasaloppet och i morgon åker alla våra Tjejvasaåkare upp till Mora. 

Jag tänker att det har varit en konstig vinter. Intervallbetonad för min del. Idre över nyår, Orsalägret, König Ludwig Lauf-resan och Idre igen, men sen inte så mycket mer skidåkning utöver det. Bara ett fåtal tillfällen på vår konstsnöbana och inte en gång i Lövhult. 

Som att bo i Skåne, kanske?

Kvällens pass blir en timme ganska exakt och 15 km. På skejtskidorna. Det är en stakvänlig bana, knappt en backe. Varken upp eller ner så någon vila blir det inte heller.

Ett pass närmare Loppet. 

Fia Jobs

Nästa blogg om skidor och träning som jag läser lite då och då, skrivs av Fia Jobs. Inspirerande att läsa hur mycket hon tränar, framför allt rullskidåkning. Hon tränar ofta lika mycket på en vecka som jag gör på en månad :-)

Hon bor i Skåne och har utvecklats till en superduktig långloppsåkare. Läs och inspireras!

Stakning och seven minutes workout

Från ett vintrigt Idre till till barmarken i Småland. Tur då att vi har konstsnö. Bara motivation som saknas :-)

Lyckas ändå ta mig upp till skidstugan och planerar för fem varv. För fem varv blir ungefär en timme.

Faktum är att bara man är på plats så går  det riktigt bra. Det blir fem varv, cirka en timme och ungefär 15 km. Stakning med skateskidorna. 

Och sen, som en värdig avslutning, Seven minutes workout. Cirkelträning från en gratisapp, vilken jag laddade ner i Orsa och som hängt med resten av vintern.

Emelie Öhrstig

Satt i går och bläddrade i nya numret av Vasalöparen, framför kvällens sändningar från Sotchi. Jag läser om Emelie Öhrstigs blogg och funderar på hur många skidbloggar det finns? Inte så många vad jag vet.

Några stycken följer jag emellanåt och det är inspirerande. Någon mer än man själv som stakar på i sommarvärmen, någon mer som rankar träningsläger högt på önskelistan och någon som gillar utmaningen i att åka mot klockan, gärna i ett riktigt långt lopp.

Emelies blogg handlar inte bara om träning. Där finns allt från mammafika till expertkommentatorsrollen under OS. Hon bor i Malmö och verkar träna en hel del och jag vet ju att det i Skåne finns gott om skidåkare.

Min utmaning framöver är att hitta bloggar med fokus på skidträning. Allt för att få mer inspiration inför kommande säsong :-)

Svängis

Vi glider in mot Svängis Våffelstuga ett par minuter före tio. Först på plats - det har ju inte ens öppnat.

I väntan på att våffeljärnet - det över den öppna elden - ska bli varmt, bjuds vi på en kopp kaffe och varm choklad.

Vi sitter i en liten stuga utan varken el eller vatten. Vid elden sitter Svängis, som han själv uttryckter det - en gammal man med skägg, som levande reklam för en svunnen tid. Jag tänker att denna bild skulle sälja i Tyskland. Ja varför inte Holland och Danmark också. Exotiskt. En stuga i skogen. Ensamheten. Lugnet. Och så Svängis. 

Vi får en mycket trevlig pratstund om allt mellan himmel och jord, men framför allt om skidåkning. Han har också åkt König Ludwig Lauf och Marcialonga - men som han säger - för väldigt länge sen.

Jag förstår då vi sitter där och småpratar, varför min pappa alltid stannar till här. Det är inte främst för våfflorna. Det är den unika människan bakom. Svängis. Själv har jag jobbat ihop med honom för så där 25 år sen. Men många människor har passerat sen dess och jag förstår att han inte minns just mig. 

Det kan bli medaljer i dag, säger han innan vi tackar för oss och skidar vidare på Burusjöspåret.

Vi hinner hem till loppet. Och visst har han rätt- två medaljer till Sverige. Vilken dag :-)

Cykla, vandra och må bra på Mallorca

Gårdagen såg likadan ut som dagen. Snön yr, molnen är i höjd med de högsta trädtopparna och de ruggade skidorna fäster bra. Då är det lätt att tankarna flyger i väg. Till oktober och tränings/må braresan till Mallorcaresan.

Sol, bad, utflykter, träningar, vandringar, föreläsningar och cykling. Allt i ett. Kan det vara något? Gå in på Smålandsbussens hemsida och läs mer :-)

Tre varv på milen

Största solchanserna på förmiddagen, säger Karin på morgonens Idresändningar. Sol? Jo, vädret växlar snabbt i fjällvärlden och gårdagens molntäcke skingras idag och faktiskt så blir Städjan synlig igen.

Carl som är tolv år, på sitt trettonde, är med ett varv på milen. Under nyårsveckan åkte vi Fjället Runt ihop och vilade vid toppen av varje backe. I dag åker vi nästan samma spår, bara lite längre. Vi stannar mitt på - för att jag vill ta kort, på något sätt föreviga ögonblicket. Det har hänt något med tempot, tekniken och uthålligheten. Vilken skillnad, tänker jag. Att utvecklas så på kort tid, det gör man i den åldern :-) Själv är jag glad om jag kan hålla samma nivå som tidigare. Det här med att bli bättre är inte helt självklart med åldern. Men skam den som ger sig.

Själv känner jag av mer mjölksyra än vanligt. Det är den förkylning, som bröt ut efter förra veckans klubbmästerskap, som gör sig påmind. Efter att ha testat både Apotekets och Hälsokostens allra bästa utbud av förkylningskurer, känner jag mig ändå bättre.

Det blir för min del tre varv på milen. Lite av backträning, då den banan erbjuder långa tuffa stigningar.

Vallan då? Blå extra eller skigovallan1-20 hade antagligen gett perfekt fäste en dag som denna. Men jag är fortfarande inne på ruggat. Fäste? Jo, skapligt. Faktiskt över förväntan. Brantaste partierna är inte spårade, så där - skejtar jag. 

Fysiskt och mentalt

Ruggat och skidglasögon. Jag är rustad för nollföre och snöfall. Tror jag. Och i första backen fäster det också utan ett enda släpp. Hinner till och med fundera på om det faktiskt finns något bättre fäste i detta före?

Två backar senare går tankarna i andra banor. För det fryser i. Med ruggat.

Jag skrapar bort och fortsätter sedan i stället att skejta uppför. 

Svårvallat. Minst sagt. Men glasögonen kommer väl till pass. Skyddar en del mot blåsten och framför allt mot snön som yr ner.

Mörka tunga moln ligger som ett lock över hela Idre Fjäll med omgivning. Får man tro väderprognosen för veckan kommer det också att fortsätta så.

De ruggade skidorna går i vilket fall bättre än vallade skidor, vilket jag hade i nyår då Idrevädret var det samma som i dag.

Jag stakar och skejtar vidare. Tungt går det. Men bra träning  är det, både fysiskt och - mentalt :-)

Här är snön

För två helger sedan konstaterade jag att snön inte fanns i Falköping. Åkte sedan vidare till södra Tyskland och med undantag av den snö som man forslat dit till långloppet, var det barmark. 

Tillbaka på Småländska Höglandet var det inte heller bättre. Utan vår konstsnöanläggning hade jag troligen fått plocka fram rullskidorna. 

I går åkte jag vidare på min jakt efter snö. Stopp i Örebro, där barnen åkte en sprinttävling som kunde genomföras på natursnö som skottats på plats. Dagens tänkta tävlingar blev dock inställda eftersom nattens regn medfört genomslag och antagligen mer barmark än skidspår. I övrigt bjöd Örebrotrakten mer på vår - eller höst, än vinter.

I stället åkte jag längre norrut. Närmare bestämt nordväst. Passerar Mora under lördagkvällen, ungefär i tid med att Melodifestivalen börjar sända från Linköping. Ser nya Mässområdet med Vasaloppstälten, vid Strandens skola - men ingen snö. 

Fortsätter så där två timmar till. Och då händer något. Plötsligt är det ett fantastiskt snölandskap jag kan bevittna. När jag en stund senare når Idre Fjäll är det snövallar jag ser och massor av snö.

Dagens första träningspass bjuder på fina spår med snötunga träd längs vägen.

Och jag tänker att det är här som snön finns. 

Blodsmak och ruggat

Ovallat. Så enkelt. Inget kladd med klister och inget huvudbry vad man ska lägga på. Så varför valla?

Faktum är att redan vid den första backen känner jag att det tar emot. Just det, armarna. För det är just där skon klämmer. Armstyrkan. Och då är det bra med ruggade skidor. Lite som både och. Ingen fästvalla men ändå lite fäste.

Ruggade skidor och nollföre är helt klart en bra kombination.

Det är KM i kväll. Har man passerat 40 år och tävlar i damklassen är det nästan sprintdistans som gäller. 3 km. Som barnen.

Redan där ovanför banans första uppförsbacke kommer den. Blodsmaken. Sen sitter den i ända till mål.

Det är 57 stycken tävlande denna kväll. Några till med ruggade skidor och säkert en och annan med blodsmak. Bra tempopass helt enkelt.

Ett sammansvetsat gäng

Den som reser har något att berätta. Och det har vi. Det bubblar av minnen från den vecka som har gått. Även gårdagens resdag har satt sina spår. 

Jag börjar dagen med ett kortare löppass, mer för att mjuka upp den stela kropp som dagen innan stakat i tre timmar - i för den ett hårt tempo. 

Det blir ett långt stopp i den vackra staden Rothenburg och vi hinner äta ifatt lite av det vi gjort av med dagen innan :-)

Efter en oförglömlig vecka är vi hemma igen och med ett gemensamt mål har vi blivit ett sammansvetsat gäng. 

Vilka dagar!

König Ludwig Lauf 2014

Nu har jag vallat om säger killen som står bredvid mig i startfållan. Han visar mig en plastpåse som innehåller vallaväck. Han ska köra ovallat.

Det här med vädret och vallan har bekymrat oss sedan i går. Ingen kan säga hur det ska bli och våra väderappar visar olika. Gårdagens besök på mässan i Oberammergau gav oss inte ett dugg. Inga vallaexperter vill uttala sig. Till slut köper vi ändå klister, fall i fall. Vi vågar dock bara lägga på burkvalla och inväntar morgonen och förhoppningsvis klara besked.

Vi är på plats vid starten i Ettal dryga timmen innan årets König Ludwig Lauf går av stapeln. Det är bakhalt. Inte en tendens till fäste. Utanför Team Tynells lastbil frågar vi en av teamets servicemän om råd. Han hjälper oss att kleta ut det klister vi inhandlat på Toko. Och kallburkvalla över.

Men det hjälper bara uppför första backen. Sen blir det ovallat för mig med. Jag har både dåligt fäste och glid och får förlita mig helt på de armuskler som jag inte har...eller har. Första varvet går riktigt bra, det känns faktiskt helt ok i armarna. Under andra varvet har en plusgrad och snöfall blivit minst två plus. Och inga spår. Och trötta armar.

Klockan stannar på 2.56 på den 46 km långa banan. Jag blir 41:a totalt av damerna och 6:a i min klass.

Ovallat. Kanske dags att testa det på riktigt nästa gång.