Stockholm Marathon 2011

Känner redan från start att det kommer bli ett bra lopp. Samma känsla som på New York marathon 2008 då jag springer i mål i Central Park, på min bästa tid, 3.52.

Det går helt enkelt lätt i dag. Första backen är vid Slussen och jag är stark uppför. Efter Södra Mälarstrand närmar sig nästa backe: Västerbron. Tänker på Anders Szalkais krönika om att halva bron faktiskt är nedför (tack Anders, den mentala pepping räddar tillvaron på bron). Det går förvånansvärt bra och jag passerar den ena efter den andra.

Rent mentalt försöker jag tänka på alla pass som genomförts inför detta kraftprov (tack Petra på marathonbloggen för att du delger oss alla kvalitetspass med Running Sweden, har nog testat alla - och de har verkligen gett resultat).

Tänker på alla tidiga långpass, de pass över 90 minuter (tack Malin för sällskap). Slutligen den sista uppladdningen i Hammarby Sjöstad, en god natts sömn är nästan ett måste (tack Pontus och Agneta, lika trevligt varje gång).

Springer utan Garmin, utan pulsband, utan vätskebälte, utan musik och utan gel och bars. Ser många fullkomligt fullpackade. Själv har jag förutom några klunkar sportdryck vid de två sista vätskekontrollerna och en halv bars, bara druckit vatten. Har heller inte kolhydratuppladdat utan ätit som vanligt, det vill säga en kost med ganska lite kolhydrater.

Vid Odenplan går det lite utför mot Roslagsgatan. Tankarna går till våra vänner och alla gånger vi varit där (tack familjen Jylltorp, det ger energi) och snart är första varvet till ända. Det innebär 25 km kvar. Andra varvet är nytt för mig då jag ju inte sprang förra året. Känner dock igen stora delar av banan då den bitvis är samma som Tjejmilen.

På Djurgården känns blåsten mer och jag är tacksam att jag tog långärmat och längre tights (tack mannen som hjälpte mig att ta beslutet).

Avslutar Djurgården med att springa förbi Nordiska museet. Där bakom, på Vasamuseet, tillbringade sonen och jag delar av förra lördagen (tack Olof, tanken på en ivrig och nyfiken 8-åring ger ny energi).

Strandvägen andra gången och det börjar kännas i benen. Flåset är ok men benen är snart tunga som bly. Anar dock att det kan bli ny rekordtid och försöker ändå hålla tempo.

Förbi Hallwylska och Norrmalmstorg. Innan slottet passeras riksdagshuset och jag tänker på f d kollegan (tack Emma, ny energi igen).

Vid Slussen hade jag kunnat se min kusin, om jag varit uppmärksam. Men så är inte fallet. Däremot ses vi efter målgång. Två kusiner och sammanlagt 16 maraton! 

Västerbron igen. Nu är det inte långt kvar. Vid Munchenbryggeriet börjar jag peppingen igen, bara halva bron är uppför....Kör på hårt och tror ett tag jag ska krokna efter högsta punkten. Jag är nu fruktansvärt trött i benen, men kör på....Nu är det jobbigt. Stadshuset, Centralen och sen Odenplan. Det är inte långt kvar, men oj vad trött jag är.

Två km till mål. Vet vid detta laget att jag kommer fixa sub 4 även om jag går. Men nu vill jag mer. In på stadion ser jag folk som går. Mina ben vill också gå, de vill slänga sig ner på marken. Hela kroppen vill ge upp, men huvudet är starkare. Tänker på mina tre supporters som sitter där på läktaren någonstans (tack ni tre, det ger den sista energin). Passerar mållinjen och höjer armarna i rena segergesten. För det är verkligen en seger.

Hälsenan då? Jo, känner av den redan från start men smärtan kommer och går och i mål är jag så bedövad av andra skavanker. 3.45! Vilken dag!

Efter mål ringer mobilen. Lotta har haft full koll på mina tider hela dagen (tack Lotta, ännu mer energi).

Sen alla sms och gratulationer på fb (tack alla) snacka om att det ger energi! Man kan inget annat än börja ladda redan nu. För 2012 års lopp.