En fika hinner man alltid med

Känslan när man fredag kväll lägger sig och vet att skidåkning väntar tidigt och därefter Tjejvasan, VM i Seefeld samt JSM i friidrott i Växjö. Att från hemmaplan följa både det ena och det andra via olika medier. Förutom skidåkning uppe vid skidstugan behöver jag inte ens ta mig utanför dörren. Jag njuter av en hel dag hemma, det var länge sen nu.

Men söndagen tillbringas i Växjö. Inomhus. Ser Carl springa snabbare än någonsin tidigare. För i friidrott kan man mer än i mycket annat, tävla mot sig själv och sina egna tidigare prestationer. 

Tar del av stämningen. 

Upplever allt på plats. 

Efter så många år i dessa sammanhang känner jag igen många. Dessa från början väldigt unga ofta talangfulla barn är snart vuxna. Det - är så roligt att följa.

Det blir ingen träning. En hel söndag, sol ute och skidspår på många ställen. Jag tänker att just denna tävling inte går i repris och - träna kan jag ju göra i veckan.

Men en fika hinner jag med. Det gör man alltid.

Mot nya mål

Springer in på Åldermansvägen.

Mot elljusspåret. Men det är som jag anar, isigt.

Tar det säkra före det osäkra - då jag inte har dubbskorna med - och fortsätter på den väl sandade trottoaren istället.

Jag är i Stuvsta. Det är tidig lördagmorgon och solen lyser redan på den klarblå himlen. Kombinerar söndagens workshop med besök hos bror med familj.

Och vad passar väl bättre än att bocka av ännu ett trevligt fik?

Söndagen är helt vikt åt 4good-dagen. Sunshinepoddens ”Doers & dreamers”. Samma energi som ett riktigt bra fik! Nya idéer och infallsvinklar. Kul. Givande. Inspirerande. Och tillsammans med två av mina svägerskor. En toppendag - och en toppenhelg. Trots noll skidåkning...

Men jag har ju inget lopp framför mig under Vasaloppsveckan. Däremot, har jag skidåkning på annan ort - som jag verkligen ser fram emot.

Håll ut, om knappt två veckor bär det av...

Från dagens workshop med Carina och Marie. Mot nya mål.

Tre saker som...

...jag är tacksam för just nu.

1. Sista skidlektionen igår. Nöjda deltagare. 

2. Skidåkningen. Idag ger den mig behövligt dagsljus och ett bra träningspass. Ett pass där jag på tredje eller fjärde varvet hör mitt namn: Cecilia? Jag stannar till. Känner igen. Men från var? Kinaresan? Marcialonga? Innan jag tänker ut ytterligare en skidresa får jag svaret. Glaciärexpressen, med Rolfsbuss, förra året. Just det, Vasaloppsåkare från Västervik. Det var inte ens en vandringsresa, då man mer naturligt kommer in på olika tränings- och tävlingsbedrifter. Men vi skidåkare hittar varandra, oavsett. Innan vi skiljs åt hinner jag med att göra reklam för den längdresa som Rolfsbuss kommer att erbjud nästa vinter. Till Seefeld och Leutasch - missa inte den!

3. Är med och tittar på Carls träning i kväll. Kålgårdshallen i Jönköping. Ungdomar med driv och drömmar. Kul att se, kul att följa.

Ett livsstilsråd från Storbritanniens absolut populäraste doktor just nu (Dr Chatterjee), är just att skriva en tacksamhetslista varje dag. Anledningen att tänka tacksamhet är att studier har visat att människor mår bättre - och det vet vi ju att mår vi bra, gör vi bättre val. Vi kanske väljer bättre mat och ett träningspass. Vi får ner stressnivåerna och får då bättre sömn... Ja, ni förstår.

Som sagt, tre tacksamheter - glöm inte det!

Lycka är...

...att åka skidor på lunchen. I solsken.

Lycka är att kunna glädjas av det lilla. Hur många passar på att njuta av dagens vackra vyer ute i naturen?

Träffar på en klubbkompis i spåret. Frågar om han också utnyttjar lunchen för skidåkning? Vi måste träna på arbetstid, säger han och tillägger: Det gör jag så gärna! Jag åker vidare. Tänker att Försvaret skulle man jobba på.

Hur eller hur, skidåkning - i sol, det är livet.

Här höjer man inte på ögonbrynen...

...om någon kliver in i livsmedelsbutiken eller caféet i pjäxor och full träningsmundering.

Jag har noterat detta och idag gör jag själv entré på Coop direkt efter morgonens skidpass uppe på Lugnet.

Lika lugnt som det är på Coop är det på Lugnet när jag anländer till de nypistade spåren strax efter halv åtta. 

Det är en person som åkt före mig. En person som kanske också valt bort en sen lördagkväll till förmån för sömnen. Jag åker i tre plusgrader och bland granar som för länge sen tappat sin snöbeklädnad på marken.

Jag åker milen som delvis är samma som gårdagens 15 km- bana. Och jag känner direkt att gårdagens tuffa träning kostar på. Jag får betala med mjölksyra. Redan från start. Men det blir bättre och helt naturligt blir det ett lugnt pass.

Betar även av 5 km- och 7 km-spåret. Har nu bara elljuset på 3,5 km kvar. Men det - får bli nästa gång. Även ännu ett fik betas av. Fokus, lite Lennart café - känsla. Ett fik där antagligen inte mycket har förändrats sen starten. Ett fik där stammisar hänger, där man kikar in direkt efter ett träningspass, ja Falun i ett nötskal liksom.

Vi lämnar sen en stad där regnet öser ner. Men där snön ändå ligger kvar och där spåren troligtvis håller ända fram till påsk.

Vi lämnar också en son som fortfarande lider av sviterna från den feber och förkylning som började redan före nyår. Och som ännu inte är bra. Det känns tungt. Men vi håller tummarna - och hoppas på ett väldigt snart tillfrisknande. 

Med utsikt över hoppbacken

Vi bor med utsikt över hoppbacken på Lugnet. I Olofs lägenhet. En stad som växer för varje gång jag är här. I mina ögon. Denna dag både kulturellt och träningsmässigt. För dels gör vi under förmiddagen en utflykt till Ornäs och byns mest berömda sevärdhet, Ornäsgården. Om det är Sveriges näst äldsta museum? I vilket fall ska självaste Gustav Vasa besökt gården 1520, på sin flykt undan Kristian Tyrann.

Lämpligt nog finns ett café i anslutning till platsen, vilket vi givetvis kollat upp innan.

För att fortsätta på det historiska spåret kan vi vid entrén till caféet läsa att ordet fika kommer från Dalarna och en dialekt härifrån där kaffe uttalades ka-fi och då man växlar på dessa stavelser blir det alltså - verbet fika!

Men nu. Från kultur och fika - till träning. För dels vidgar jag också mina vyer vad gäller träning i Falun. På Lugnet. Inleder med tävlingsfemman. Oj, oj. För en som lagt den mesta av vinterns skidträningen uppe vid (den platta) konstsnöbanan i Eksjö är detta en utmaning. Backar, mördarbacken och sprintbackarna.

Men skam den som ger sig. Efter tävlingsfemman följer jag upp med 15 km- spåret, ett elitspår med fler backar än jag kan hålla räkning på. 

I fyra plusgrader skejtar jag på - och imponeras av de fina spåren. Men det är inte spåren eller backarna jag kommer att minnas främst från dagens pass. Nej, för det är att jag mitt på spåret möter två Täbypappor som står och inväntar döttrarna som jag just passerat. Sannolikheten att möta sin skånska kusin, boende i Stockholm, i ett skidspår i Falun! Det gör min dag förstås! En dag som blir riktigt trevlig och som har ytterligare en fördel -  för det är ju ännu en dag i morgon. Innan vi åker mot Småland igen.

Bild från morgonens löppass - jo, jag hann med det också...

Ideella insatser

Vilken lycka att hinna med ett skidpass. Efter en helg i Växjö, på Telekonult Arena och årets inomhus DM.

Som funktionär. Under lördagen lär jag mig om stavhopp och vad man som ideell kraft kan bidra med där.

Under söndagen kan jag med säkerhet kamma in 10 000 steg efter att ha haft min bas på tävlingssekretariatet och hela dagen gått med listor till start, speaker och prisutdelare.

Att som förälder se sina barn, denna helg i singular i stället, sitt barn - eftersom bara Carl är med, är ingen garanti. Mellan stavhoppsklasserna under lördagen får jag dock möjlighet att se finalen på 60 m. Det är det enda jag ser av Carls tävlande. Så där står jag framför målet i min funktionärsväst och ser Smålands snabbaste sprinter korsa mållinjen på nytt pers, 7,26. Sen är det arbete igen. När vi lämnar arenan är det sedan länge mörkt ute.

Som skidåkare är det med vemod jag tänker på den skidåkning denna dag skulle kunna bjuda på. Men det är ingen idé att gråta över spilld mjölk. Vi ser framåt istället. 

Söndag morgon. Det är nu riktig vinter även i Växjö. Jag snörar på mig dubbskorna, lämnar hotellet och ger mig ut i den ännu inte ljusnande dagen. Det är nyplogat. Springer genom gågatan och ner mot den vackra kyrkan.

Fortsätter den plogade cykelvägen mot sjön.

Vilken vacker morgon. Jag minns plötsligt den förundranslista jag nyligen läste om. Alltså en lista på olika saker som väcker vår förundran. Tänker att denna morgon absolut har en plats på min lista. Den ger nytt hopp och ny energi till dagens funktionärsjobb. Kanske det är denna löptur som också bäddar för kvällens pass, det skidpass jag inleder dagens inlägg med. För när jag kommer hem beger jag mig till skidstugan och åker delvis på konstsnön och delvis på natursnön på femman.

Med pannlampa. Och det är så underbart. För en som bidragit till föreningssveriges fortlevnad en hel helg. Att själv vara utövare. Där någon annan bidragit med sin tid och sitt engagemang. För det är klart att det har spårats även idag. De ideella insatserna görs ju på många håll.