Vi längtar

Vi smider planer. Ett tjejlopp ger mersmak. När åker vi nästa gång? Och vart åker vi?

Faktum är att när denna träff inleds hos mig under gårdagen, vet vi redan. Både datum och lopp. Nu är frågan mer i detalj. Hur vi åker, vilka tider och vilket boende.

Vi längtar. Och det ses ju som något positivt. Något där i framtiden som triggar. Men. Sen läser jag Olof Röhlander veckobrev - om att längtan är förlorad tid. Att vandra bort från nuet och in i det som ännu inte skett. Att inte se värdet av det jag har här och nu. Att förlora det viktigaste, det enda, nämligen nuet.

Olof kommer dock i sitt brev fram till att det går att göra både och. Vilket i detta fall skulle vara både att i nuet träna inför det vi redan drömmer om - en ny härlig tjejhelg. I någon stad, någonstans, någon gång under 2019.

Förresten, när framtiden ska planeras, vidmakthåller jag att man ska njuta av nuet. Och det gör man med världens godaste rawfood-hallontårta till efterrätt!

Avkoppling och återhämtning

Det är inte för vädrets skull jag väljer Idre på midsommar. Då är Kalmar och Öland både solsäkrare och på betydligt närmare avstånd.

Inte ens vintertid garanterar fint väder. Däremot snö och just under den säsongen är snön en starkt bidragande orsak till varför vi åker åtta timmar enkel resa till fjällvärlden. Men inte bara snön.

Jag har nämligen funderat över varför vi återkommer ofta flera gånger per år, sommar som vinter. Skidåkning och snö vintertid är givna anledningar. Träningen. Men även - och det är detta jag kommit fram till: Känslan. Den där känslan av att komma hem. Känslan av avkoppling och återhämtning. För i den stora fjällvärlden i det relativt lilla boendet har vi inte mer än varsin packning att lägga energi på. Inte en massa saker, åtaganden och jobb. Här har vi tid att se på TV, laga mat tillsammans och ta sovmorgon. Och träna - vad vi vill och för att det är kul. Ta del av den fantastiska naturen, med Städjan från olika väderstreck och det hav av fjällnatur som sträcker sig så långt ögat kan nå. Jag tror det här läker själen från den stress som byggs på under dagar som går. Och träningen stärker. 

Efter dessa funderingar ska jag avsluta med bilder från helgens träningar som bestått av långpass förbi Städjan med Olof, rullskidor från byn upp till fjället, gymmet med Carl och ännu ett löppass i den terräng jag vintertid åker skidor.

Det här med att packa

Tar fram ryggsäcken. Den som nyligen varit ute på resa.

Plockar i träningskläder för två dagar och kläder för läktaren, både i regn och solsken. Och prognosen stämmer. Får användning för både regnkläder, shorts och linne.

Dessutom blir båda träningspassen av som planerat. Ett tidigt rullskidpassfrån Skene till Hyssna, via Rydal. Och dagens löpning i Halmstad, direkt efter att vi anlänt till Halmstad Arenaområde.

Jag bockar av ännu en friidrottshelg. Konstaterar också att packningen denna gång är perfekt. Allt är med - även mobil :-) Som kringresande mamma, åskådare och motionär borde jag vara proffs - på att packa. Det är jag inte, men denna helg lyckas jag. Oväntat bra.

Vi lämnar Halmstad med blandade resultat. Några personliga rekord. Några pallplatser. Men framför allt ännu mer erfarenhet. Sådant som behövs i bagaget inför större utmaningar.

Vi tar med oss detta - och jag hänger på mig ryggsäcken. Och det är bäst att vara snabb med uppackningen, för snart ska jag iväg igen. Undrar just om jag lyckas lika bra då? Både att få med allt och dessutom rätt saker...

En dröm?

Det kanske bara var en dröm? Som såg ut ungefär så här:

Nässjö. Och jag hittar inte mobilen. Med kontokort. Kollar väskan för fjärde gången. Nej, den är inte där.

Ringer mannen som precis är på väg att lämna jobbet i Nässjö. I värsta rusningstrafik och med en studentbal mitt i den, åker han mot järnvägsstationen. Jag väntar utanför. Det känns som en evighet. Två minuter kvar innan tåget kommer. Då dyker bilen upp. Jag får min mans mobil och kontokort. Rusar in och uppför trappan och nerför rulltrappan mot perrongen. Observerar att det trots det höga stresspåslaget (eller tack vare?) inte känns särskilt mycket i baksida lår. Hm. Gott tecken i alla fall.

Tåget rullar in och vi tar sikte på vagn 4. Den långa kön dit gör att Susanna ropar åt oss att följa henne till nästa vagn. Hon springer i full fart med resväskan rullandes med ena handen och en ryggsäck med remmar som når ner till marken i den andra. Och plötsligt – trampar hon på ena remmen. Det blir tvärstopp och på en bråkdels sekund ligger hon platt fall. Det ser illa ut. Vi tar väskorna och hon linkar ombord. Skrubbsår på händer och knä, hål i både jacka och tröja. Men förövrigt – vad det verkar, hel. Och när värsta chocken lagt sig kan vi konstatera att så är fallet. Hel alltså. Puh! Vi andas ut.

Malmö visar sig från sin absolut bästa sida. Sommarkvällen är sagolikt skön och vi tar både en promenad i Slotts- och Stadsparken och äter en sen middag på Lilla Torg.

Nästa måltid är hotellets rikliga frukost, vilken jag avnjuter efter ett tidigt löppass.

Kastrup. Efter gårdagens mindre lyckade händelser går incheckningen ovanligt bra. Även flygresan. Är det något vi med all rätt kan klaga på är det taxiresan från JFK Airport till hotellet på Manhattan. När vi några dagar senare lämnar metropolen ber vi extra om en lugn taxiresa – och får det. Förhoppningsvis var det en engångshändelse med aggressiv körning mitt i värsta rusningstrafik.

I detta läge, just anlända till Beacon Hotel, 74:e gatan på Broadway, väster om Central Park, är vi både hungriga och trötta. Köper med kvällsmål från butiken tvärs över gatan, till vår svit med kök på 9:e våning.

Efter tidsomställning vaknar vi, givetvis, väldigt tidigt. Med andra ord är morgonjoggen i Central Park också tidig. Dagen fortsätter sedan med hämtning av både nummerlappar och musikalbiljetter, Rockefeller Center, FN-huset, 5:th Aveny och ännu några steg i Central Park. När vi efter kvällens middag är tillbaka på hotellet kan vi läsa av nästan 30 000 steg, lika många som vi lyckas skrapa ihop även under morgondagen.

Vi bor nästan granne med Central Park. Och bästa sättet att börja en dag är ju just – där. Joggandes bland alla andra New York-bor och turister.

Downtown står på programmet. Battery park och gratisbåten förbi Frihetsgudinnan till Staten Island – och tillbaka. 9/11 och hela området som är nytt sedan jag var där förra gången, Wall Street, Brooklyn Bridge och tunnelbana tillbaka. Bord bokat i Harlem på Marcus Samuelssons Red Rooster. Stämningen är even better than the food.

Racedag. Riktigt tidig frukost. Start redan klockan 8. En helt fantastiskt fin dag. Varmt redan i starten. Torr i halsen. Hur många vätskekontroller skulle det vara? Efter mile nummer 6 är vi nästan i mål. Nästan utan känning i baksida lår. Vilket troligen berodde på den totala utmattningen. Det är tufft i värmen – men vi hjälps runt i Central Park av en fantastisk publik och de övriga nästan 9 000 löparna i New Yorks 10K Mini.

Målgång. Medaljen runt halsen. Löparstämning. Och klockan är ändå bara drygt nio på förmiddagen.

Med samma medalj några timmar senare. Folkmyllret på Times Square. Musikalen Chicago – och middag på det.

Ännu en dag. Vi delar på oss. Två väljer museum och två shopping, lunch på Hard Rock café, fika på svenska kyrkan, en sista promenad i Central Park och sportaffärerna på Amsterdam Av nära hotellet.

Sent flyg hem. Tåg till Nässjö. Bil till Eksjö.

Så mycket på så kort tid. Så overkligt men ändå verkligt. Kanske är det en dröm – kanske inte?

En helg i siffror

Det är 91 km enkel resa. Ganska exakt 60 minuters resväg. Gånger 4. För vi har tur och retur båda dagarna.

Värnamo. Stora DM-helgen. 

Det är placeringar, tider, längder, höjder, stötar. Siffror. Vet inte om det är min klubbkompis, tillika mattelärare och vår gemensamma vän i funktionärsstaben i Värnamo, även hon mattelärare, som inspirerar mig till detta inlägg.

För vad handlar friidrott om - och som i det här fallet - DM? Jo, siffror. Dock kan man, då varken placering eller resultat är till belåtenhet - gå utanför boxen så att säga, och bedöma känslan. Och varför inte göra även det med en siffra?

Det är varmt. Då utetemperaturen visas i minibussen på väg hem efter dagens tävlingar, läser vi av 31 grader. Det är ofattbart. Helgens resultat måste ses i relation till hettan. Återhämtningen och vätskepåfyllningen likaså. Allt för att vara redo för nästa helg. Tävlingar i Habo. Och fler siffror.

Det är mycket nu

Det är mycket nu. Men det är det ju alltid i maj. Dessutom mycket av både sol och värme. Vilket givetvis hamnar på plussidan. Det kan vara träningen som blir lite lidande bara, för springa i 30 grader är ingen höjdare. Tur i oturen då att jag inte springer så mycket. Väntar otåligt på att känningarna i baksida lår ska upphöra. Har dock varit ute någon tidig morgon - och det är sannerligen livskvalitet.

Annars har jag i veckan agerat tränare, eller rättare sagt tidtagare vid intervallträning. Och hjälpt Annika och klubben att genomföra årets Sverige i rörelse.

Springjuntaträffen, sista innan sommaruppehållet, innebär, förutom för värdinnan själv, bara junta. För det är faktiskt bara Anette som springer. Vi andra nöjer oss med god mat den ljumna kvällen på hennes uteplats.

Men veckans höjdpunkt är utan tvekan - rullskidträffen i Landsbro i går kväll. Dryga timmen, mestadels i skugga, på den tungkörda banvallen - det är kvalitet. 

Middag hos Carola efteråt blir liksom grädde på moset, pricken över i:et, denna i almanackan fulltecknade vecka.

Just det, en resa och lite andlig spis har veckan också erbjudit. Till Vadstena. I sol. Och med en utmärkt guide.

Och nu blickar vi framåt. Till en minst lika fulltecknad juni månad. Här händer det massor. DM-helgen i Värnamo, till vilken vi är på väg just nu, är bara uppvärmningen. För snart väntar något riktigt stort...