Alpentour del 3

Att vi lämnar bergen, är en stark överdrift. Men vi lämnar livet på hög höjd. ”Nere” i Chiavenna, på drygt 300 meter över havet, gör vi ett kort stopp. Kollar in den arena dit friidrottarna åker för att köra hårda fartpass. Sliter väl inte på samma sätt som uppe i St Moritz. Men, bergen finns där fortfarande. Omringar den lilla italienska staden som nås från Engadindalen via Malojapasset.

Från en arena till en annan. Via Comosjön, in i Schweiz igen, når vi Tenero som också ligger belägen med berg runt omkring. Här ligger en regional motsvarighet till Bosön. Atleter från olika idrotter samlade på en plats. Det blir Olof som får  testa löparbanan medan vi andra nästan svimmar i den 35-gradiga värmen. 

Ett dopp i Lago Maggiore, som ligger i anslutning till stället, svalkar ner kroppstemperaturen något.

Vi åker vidare och jag tror förundran är ordet på mina läppar. Till Seegräben, där vi bor sista natten i Schweiz, är det några timmar. Och genom bilfönstret är det olika panoramavyer, hela tiden. Det är - mellan tunnlar, höjdmeter upp och ner, små samhällen, ett tåg som far genom alplandskapet - berg.

Det blir sällan bra resultat då man fotar genom bilfönstret. Men ungefär så här. Vyerna är återhämtande för sinnet. Kanske för en ganska sliten kropp också? Hur eller hur är det vila som gäller. Nästa dag satsar vi på bad. I Pfäffikersee i Seegrüben. En liten oväntad pärla. 

Och ett mini Rosendahl, helt lokalt. Bara sådär. 

Och där är nästan sagan slut. Men inte resan som fortsätter även efter flygresan hem. För vi åker vidare direkt. Men först några bilder till. Från den lilla pärla vi alltså hittar sista dagen i Schweiz.

Ett dygn senare är vi i Skåne. Närmare bestämt Hässleholm. Det är mer friidrott. Och för Carl och mig ett träningspass. Vi åker till Finjasjön och hittar Skåneleden. En pärla det med. 

Helgen bjuder på ännu ett träningspass. För nu ska rullskidorna fram igen. Jag befinner mig utanför Tyringe, det lilla samhälle som två gånger kvalat till elitserien och som har gator med namn inspirerat från hockeyn. Man lär sig alltid något nytt. Det är också helt nya vägar och ett historiskt slag.

Slaget vid Mjölkalånga 1318. Googlar fakta om den historiska händelsen, men bara bakgrunden till det hela skulle bli längre än hela Alpentour-berättelsen. I väldigt korta drag vann den svenska hären över danskarna iallafall. Detta plus Maria Borelius suveräna sommarprat i öronen samt den skånska myllan framför ögonen. Ja, livskvalitet skulle jag säga.

För det gäller att ta vara på ögonblicken. Både stora och små. Nu får jag leva på minnen av dem. Snart är vi nämligen hemma igen. Och allt känns just som en saga.

Alpentour del 2

Staden som står värd för OS både 1928 och 1948, arrangerar alpina VM 2017 och som förbereder sig för vinterns Ungdoms-OS. Vi har anlänt till St Morits.

Bor gör vi dock i Celerina. Och vi är här för att träna. Äntligen får alltså bloggen leva upp till sin genre, nämligen träning.

Det första löppasset startar från friidrottsarenan - platsen som ligger precis vid det lägenhetshus där bröderna samt pappa Ingebrigtsen bor delar av året. Springer längs med St Moritzsjön med den utsikten:

Och första rullskidpasset går från Celerina.

Jag åker till St Moritz och friidrottsarenan men först vänder jag i Samedan, åker halvvägs till Pontresina och avslutningsvis, precis innan St Moritzsjön, åker i tre backar så branta att det krävs saxning.

Sa jag att det är på hög höjd också? Nöjd med livet, liksom.

Med ålder och skador måste jag dock träna smart. Som att gå med stavar uppför den backe jag faktiskt sprang i för två år sen. Men 45 minuter, 10 km/tim, 4.2 km och sådär drygt 500 höjdmeter. Det är träning det med. Skonsamt men ändå hög puls.

Vyerna. Känslan. Och kaffet på toppen. This is my cup of tea.

Och bara för just dig kan jag avslöja vad som bjuds till kaffet. Man behöver ju fylla på. Energi in och energi ut.

För mer träning blir det. Ett löppass i känd terräng:

Då jag på samma runda passerar Pontresina måste jag bara stanna. Hotellet och omgivningarna som framkallar minnen av en trevlig vecka:

Den bilden är till dig Anette!

När det gäller löpning är vi inte de enda som hittar hit. Förutom de mer namnkunniga löparessen från Sverige, Norge med flera länder kryllar det av ”vanliga” atleter. Motionärer helt enkelt. Inte heller bara löpare förresten. Hälften av dem, minst, är cyklister. På landsväg, i skogen eller uppe på berget. Med eller utan el. Och en och annan rullskidåkare. Även om rullskidåkning inte är lika optimal som löpning. Man vill ju gärna undvika de trafikerade bilvägarna och de flesta cykelvägar är grus och inte asfalt. Och detta är väl anledningen till att det bara blir ett rullskidpass. Men, men. Jag tar ett löppass till istället och bara måste stanna och fota:

Längs med sjöarna. Ett njutpass helt enkelt. Favoritpasset är ändå stavgången. Därför ger jag mig upp igen, denna gång med Carl. Till toppen. 500 höjdmeter. 

Och lite balans på det. Eller vad säger ni?

Och yoga.

För det är bäst att stretcha. Så att man klarar av ännu ett pass. För det blir det. Efter vilodagen i Livigno.

En vilodag med god fika. Det är återhämtning det. 

Men sen kör vi igen. Den absolut vackraste löpsträckan. Det blir flera fotostopp. Ett av dem resulterar i denna bild:

Kanske tänker du att med ett avslappnat ”auslaufen” skulle det passa att sätta punkt för löpningen på hög höjd nu? Men icke. Nu kör vi så det ryker. Ända in i kaklet. Det sista löppasset blir istället på riktigt hög höjd. Runt den sjö på drygt 2500 meter där Lovisa Lind sprang intervaller häromdagen (källa insta).

Vilket även Olof och jag gör. Vi värmer upp ihop. Sen bokstavligen flyger han förbi mig. Det är givet det tuffaste pass denna vecka. Absolut det mest magiska. Jag bockar av egenskapen ”rolig” också, när jag ändå är igång. För det är roligt. Och plågan är kort. Snart är det över och jag tar liften ner. Det är verkligen såå vackert.

Men alla sagor har ett slut och det har blivit dags att lämna Celerina. Samtidigt vet jag redan nu att jag kommer att sakna livet på nästan 1800 meters höjd. Vem skulle inte göra det?

Äventyret är dock inte slut här, även om vi nu lämnar bergen bakom oss. Så - det får bli en tredje del. Ist wieder zu hören!

Alpentour del 1

Då är det äntligen semester. Ja, i två veckor i allafall. Och vad gör jag då? Reser så klart. Och vart? Till Alperna. Så klart. Varför inte besöka en favoritplats när tillfälle ges? Kanske upptäcka något nytt guldkorn? Hitta en ny led? Men, jag gör som jag brukar. Tar det från början. För alla sagor har en början. Och denna startar en mycket tidig morgon från Eksjö och via Landvetter och Zürich fortsätter till välkända marker. Leutasch.

Vi inleder med ett löppass. Hänger med Carl på en runda och får mig dessutom en lektion i löpskolningens ädla konst.

Kvällens middag, eller rättare sagt restaurang, andas tradition. För här åt vi sist vi var i Leutasch. Till och med två gånger. Helt enkelt den bästa.

Nästa dag andas kända platser. Men först. Ett rullskidpass från Tyskland och tillbaka. Bäst att passa på då man har privatchaufför.

Sedvanligt besök hos kompisarna på Hotel Kristall. 

Stopp i Seefeld vid VM-banorna.

Stopp i Innsbruck för en fika på Tyrolens äldsta café, vilken har namn efter dess grundare Johann Munding, Café Munding. Med start i början av 1800-talet och placerad bara ett stenkast från Goldener Dachl - där jag varit så många gånger - är det ett under att jag inte besökt det här förut.

Och varför inte också ett stopp vid Bergisel och hoppbackarna som haft både OS och VM?

På temat OS- och VM-platser checkar vi också av Antholz, där maten smakar klasse. Här väntar man med spänning på att stå värd för ännu ett skidskytte-VM. I februari 2020.

Och sagan fortsätter, eller rättare sagt resan, med en för mig ny ort, Lappago, eller som den heter på tyska, Lappach. Inte hört talas om? Inte vi heller innan det bokas. Men där man minst anar kan den största skatten vara gömd.

Grillkväll. Inbjudan kommer när vi anländer. Nya smaker och nya vänner.

Det färska brödet som levereras direkt till dörren och de varor vi på morgonen inhandlar i närmaste butik är grunden för dagens frukost. En frukost så stärkande att den ger energi till resans första vandring. För i dessa skor tar vi oss upp hela 800 höjdmeter, till Chemnitzer Hutte.

För att vara exakt på metern intas dagens förmiddagskaffe på 2420 meter över havet. Check på den.

Och med vandring fortsätter vi. För nästa dag väntar Drei Zinnen.

Även om det är lite av en turistfälla med lång väntan på buss upp till starten av vandringen - kan man bli så här glad när de legendariska formationerna kan ses på nära håll och för mig även på sommaren.

Temat med OS- och VM-orter fortsätter också. För vad sägs om Cortina? Alpina VM 2021, och som vi vet vid detta lag, OS 2026. Då är det 70 år sen sist det begav sig, för 1956 är året då staden arrangerar sitt första OS.

Från Cortina är det inte långt till Toblach, där vi har den legendariska skidstadion. 

Det är idel fina vyer. Precis som under kommande morgons tidiga löppass. 

För det vill till att komma ut i gryningen. Vi har nämligen en hel dag framför oss. En dag som ska ta oss från Italien till Österrike. Från Lappach på ca 1400 m ö h till Kappl belägen cirka 200 höjdmeter lägre. En liten ort nära det mer kända Ischgl. Men innan vi är där. Några stopp på vägen.

Första korta stopp blir på Hotel Pustertalerof hos familjen Gatterer, i Kiens, där jag bodde i vintras. Kul att ses igen. Kul är det även att stanna till på Hotel Los Andes i Castello de Fiemme. Vi blir bjudna på en kaffe och får till och med en flaska vin med oss :-)

Och just det, bara några veckor sedan jag var där. Och några veckor sen är det också då jag sist såg skidstadion. Val di Fiemmes VM-stadion. Som snart också blir OS-stadion. They dream together.

Så vi checkar av denna, innan vi drar vidare.

Några timmar senare passerar vi sjön med kyrktornet. Ja, det torn som reser sig ur vattnet. Som ett signum för närliggande Nauders. Staden som är ny i Ski Classic-sammanhang. Runt Lucia går tävlingen som är det första i långloppscupen nästa säsong. Och just där, i Nauders, gör vi ett short break.

Vi förflyttar oss till Kappl. Eller närmare bestämt i början av den vandring som kommer att ta, inklusive pauser, sju timmar. I mitt huvud ekar ”small steps, small steps”, det mantra som lokalguiderna på mina vandringsresor tipsar resenärerna om. Vi har dagen till ära, valt en svart led. Och det går brant uppför. Koncentration, bra Kondition och så - Korta steg.

Vi åker lift upp till Diasbahn på 1800 m ö h. Går sedan till Edmund Graf Hutte på ca 2400 m ö h, men då har vi redan en gång passerat nästan 2700 m ö h. Och kommer en stund senare att för andra gången vara uppe på den höjden, men då drygt 2700 m.

Jag tänker att det är kontrasternas dag. Jämfört med turistanhopningen vid Drei Zinnen, är vi nästan själva här. Inte riktigt, men i jämförelse. Det är också en tur med sammanlagt 2680 meter upp och ner. Det är mer än jag är van vid. 

Så visst smakar kaffet extra bra denna dag.

Vi avslutar dagen med att se Ischgl. Den för svenskar kända skidorten. 

Även del 1 av denna resa, eller sa vi saga, ska avslutas. Och jag gör det här, i en lägenhet strax utanför Kappl, med en utsikt lite över det vanliga. För vi bor högt över vattnet som rinner längs med vägen långt där nere.

Här reflekterar vi just nu över dagen och veckan som varit - och drömmer vidare. För än är inte sagan slut.