Men veckan börjar med hopp. Skidskola för kommunanställda. Min roligaste arbetsuppgift. Det var inte optimala förutsättningar, men det gick att åka.
Och på tisdagen var det inga problem att hålla humöret uppe.
Väskan packad för en Springjunta-kväll. Då klarar man sig utan snö.
Onsdagen innebär veckans ideella insats. Och det brukar alltid kännas meningsfullt. Så istället för skidåkning och dystra tankar om den vinter som lyser med sin frånvaro har jag sista träffen med friidrottsungdomarna och den mentala kurs som pågått en tid nu. I klubbstugan.
Torsdagen andas hopp. Efter nätverksträff i Jönköping...
...åker jag till Ulricehamn där det ev går att åka skidor. Men tyvärr. Jag får nöja mig med en mycket trevlig tjejträff istället.
Med nostalgi av högsta rang till efterrätt:
I våran ålder nöjer vi oss dock med en halva. När det begav sig var det dubbla i minsta laget.
Under fredagen kommer snöångesten smygande. Men efter en vecka med redan två tjejmiddagar avklarade - och en som ska förberedas inför morgondagen - hade det nog inte funnits energi till någon skidträning - även om det gått.
Och så - lördagen. Fullt upp med kvällens tjejfest.
Och en dryg halvtimme i stakmaskinen. Vad ska det bli av denna vinter? Hur kommer det gå med skidåkningen?
Det blir helt enkelt - på söndagen - dags att plocka fram rullskidorna. De, som levt ett liv i skymundan sen oktober, blir plötsligt i centrum igen. Är det på tiden att börja nöta asfaltsmil igen? Hade det inte varit för mina Landsbrovänner Carola och Julia, hade årspremiären inte skett i dag.
Tack för sällskap och inspiration. Veckan slutar tack vare detta, som den börjar, med hopp. Hopp om en vältränad kropp och - så nära skidåkning man kan komma.
Dessutom en dag med sol!
När hände det senast? Nu blickar jag framåt. Jag ser möjligheterna. Det är vad som krävs för att hålla sig flytande. En vinter som denna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar